Stoppa presstödet!

För nästa år har statens presstöd reglerats till 507 miljoner kronor. En inte försumbar andel kronor och ören i dagens ansträngda ekonomi. Presstödet är till för att stimulera åsiktsfriheten och fri opinionsbildning. Dock fungerar det inte som tänkt.

Regeringen skriver bland annat om presstödet att ”I enlighet med målet för regeringens mediepolitik ska ett brett ägande eftersträvas för att motverka sådan ägar- och maktkoncentration inom massmedierna som kan skada ett fritt och brett meningsutbyte och en fri och allsidig upplysning.”

Tanken är att den finansiella situationen hos tidningsägare och potentiella tidningsägare inte ska avgöra vem som ska få bilda opinion eller inte. Åsikter ska inte värderas i pengar.

Bevisligen fungerar inte dagens system så bra. Likriktningen av, och inom, massmedia är slående (presstödet till trots) och naturligtvis förödande för hela demokratin. Detta måste åtgärdas.

Integration av massmedia i demokratin
Därutöver måste dagens tidningsdistribution brytas upp och demokratiseras. Det är inte rimligt att en aktör, för närvarande Tidsam, i det närmaste enväldigt ska bestämma vilka tidningar som ska nå ut till folket och vilka som ska stoppas före leverans.

Man skulle alltså kunna vända på steken och låta presstödet omvandlas till distributionsstöd. Det nya distributionsstödet blir progressivt och är större ju mindre tidningen ifråga är. Det innebär att de största tidningarna måste anpassa sig efter vad folk vill läsa, istället för som idag prångla ut vad de anser att folk ska tycka. Samtidigt kommer konkurrensen att flöda i och med att nya uppstickare hela tiden får chansen att bevisa sig.

Genom att demokratisera och reformera presstödet till att bygga upp tidningsdistributionen så har alla samma chans att få sin tidning spridd över hela Sverige oavsett om man är rik eller inte. Fram för en levande debatt!

Åkerlund förhastar sig

Som en del kanske känner till tänker Sverigedemokraterna utesluta sin mångårige kämpe Jimmy Windeskog för att denne kritiserat vice partiledare Wiklanders trovärdighet. Sydsvenska Dagbladet har sökt mig för en kommentar men jag har hittills avstått. Nu när partiledningen går ut och kallar Jimmy för rasist måste jag ta bladet från munnen. Det är unket att den nya partiledningen visar sig vara av samma skrot och korn som etablissemanget. Jimmy är inte rasist, däremot ifrågasätter han den principiella grunden för utländska adoptioner. Det finns många svenska barn som placeras i fosterhem för att deras biologiska föräldrar inte kan ta hand om dem exempelvis.

Jag tror att Jonas Åkerlund, som väckte ärendet, förhastar sig något. Jimmy har inte ifrågasatt Wiklanders rätt att adoptera utländska barn. Däremot har han ifrågasatt om huruvida Wiklanders trovärdighet som partirepresentant påverkas i och med att han har adopterat utländska barn, precis som många socialdemokrater ifrågasatte om Göran Persson har trovärdighet att som partiledare för ett arbetarparti själv köpa herrgård i Sörmland.

Samtidigt har jag förståelse för att partiets nya ledning är under mycket stor press inför riksdagsvalet nästa år. Partiet har allt sedan år -94, efter bästa förmåga, sparkat ut extrema element ur partiet. Nu har det dock slagit över då man ger sig på demokratiska meningsmotståndare i detaljfrågor just för att de är meningsmotståndare.

Jag tror, och hoppas, att Åkerlund drar tillbaka sitt ärende mot Jimmy då det annars skulle skapa en praxis i SD där medlemmar inte får ifrågasätta partiets representanter, vilket rimligtvis skulle sätta frågetecken kring partiets demokratiska legitimitet.

Hets mot folkgrupp – men ändå inte

TV4 bedriver återigen den politiska kampanjen ”Nollrasism”. Kanske minns den insatte hur man bedrev samma kampanj för några år sedan. Den var synnerligen verklighetsfrånvänd, med ett fåtal välanpassade invandrare som visades upp i propagandasnuttarna. Riktigt trevliga människor - helt enligt manus. Utifrån denna utopiska bild dömde TV4 ut de svenskar som i ord eller handling tar avstånd från den verklighet som är förhärskande utanför TV4:s luxuösa programstudior.

I år förfärar sig TV4 över att vissa bostadsbolag inte lika lätt förmedlar bostäder till invandrare som svenskar. ”Rasism!” skriker TV4. De glömde dock en detalj i sammanhanget. Svenska folket har aldrig fått säga sitt om huruvida samhället ska bygga på global massinvandring eller inte. Ingen har frågat de som byggde landet om de föredrar traditionell invandring eller massmediastöttad massinvandring från världens alla hörn. Men det som vi svenskar inte får säga i ord – det säger vi i handling.

De flesta svenska hyresgäster vill inte ha Mona Sahlins politik inpå knutarna. Detta har ett flertal bostadsbolag hörsammat – detta reagerar TV4 mot. Det ingår ju inte i deras politiska agenda, precis som demokrati heller aldrig ingått i deras agenda. TV4 är, i egenskap av en av de större politiska aktörerna med tolkningsföreträde, ansvarig för att demokratin upprätthålls men detta ansvar tar man inte.

Man presenterar en del av sin kampanj Nollrasism med orden:
”Ungdomar med invandrarbakgrund har svårt att komma in på den svenska bostadsmarknaden när det blivit dags att skaffa eget boende. Genom en unik rundringning till ett hundratal bostadsbolag på mellanstora, svenska orter granskar kvällens Kalla fakta bostadssegregationen.”

Så värst unik är dock inte rundringningen. Det skulle nämligen vara betydligt mer intressant att veta var t ex TV4:s styrelseledamöter, redaktörer och journalister bor. Vilken typ av områden har de slagit rot i? Vilka mångfaldsplaner bedriver dessa områden? Hur stor andel invandrare har man bland sina grannar? osv. Jag tror vi alla vet svaren.

Rumlarfest i glashuset
Men hur sköter sig TV4 egentligen? I ett reklaminslag som sändes bland annat i december 2003 får en vältränad afrikan illustrera resultatet av god kost, medan en mindre välbyggd, tatuerad svensk med dålig hållning får illustrera motsatsen. Denna rasism motsäger inte det politiskt korrekta diktatet – därför klandras den inte. Rasismen i inslaget vänder sig ju mot den icke erkända folkgruppen svenskar.

I ett annat reklaminslag från AMF Pension är gruppen ”svennar” nåt som inte är önskvärt på semesterorten om invandrare ska åka på semester. Ingen av dessa reklaminslag är hets mot folkgrupp, enligt de politiska lagar som numera styr samhället. TV4 – hycklarnas tillhåll.

TV4 förväntar sig trots detta att bli tagna på allvar. Man genomdriver en regimtrogen kampanj för att brännmärka den växande gruppen kritiker av regerings och riksdags katastrofalt misslyckade projekt att omsätta amerikansk Coca-Cola-reklam till svensk realpolitik.

Rasism med lagens stöd
Anledningen till att TV4:s rasism inte är åtalbar är att det, enligt regeringens proposition 1997/98:16 inte finns någon svensk folkgrupp. Svenskar erkänns inte som folkgrupp och kan därför inte diskrimineras, trakasseras, förlöjligas eller terroriseras i juridisk mening.

En folkgrupp som inte erkänns, omfattas inte av lagen om Hets Mot Folkgrupp. Detta har visat sig få juridiskt-praktiskt genomslag i varje domslut gällande gruppvåldtäkter, Salemmordet och många andra liknande - men mindre uppmärksammade fall. Eftersom offren i samtliga fall är svenska och förövarna utländska, gäller inte de hårdare domarna som brukas i, vad etablissemanget definierar som, rasistiska brott. Bevisligen stöder TV4 detta och de portionerar även ut reklaminslag som förlöjligar svenskar och förhärligar utlänningar.

Summa summarum kan det konstateras att ett bättre namn på TV4:s åsiktskampanj torde vara ”Nollkritik”.

Den som vill visa lite civilkurage och ställa de svåra frågorna till TV4 kan begagna sig av nedanstående adress:

tittarombudsmannen@tv4.se

En skola i elitens tjänst?

Jag drar mig till minnes Lärarförbundets tidskrift Pedagogiska Magasinets temanummer (nr 4/2001) om rasismens rötter. I artikeln ”Skolan måste stå för civilkurage!” betonar man vikten av att varje elev tar ställning mot de anti-demokratiska krafterna. Ett tveklöst lovvärt initiativ, får tillstås. Man tar upp mordet i Klippan, Hronmordet och mordet på Björn Söderberg. Dessa vidriga brott får vem som helst att bli heligt förbannad över våldet och ondskan i vårt nya samhälle. Tyvärr har artikeln inte så stor trovärdighet när den vill mana till civilkurage, eftersom civilkuraget underförstått bara får uttryckas inom mycket snävt satta ramar. Morden utnyttjas för att flytta fram det politiska projektet mångkulturs positioner ytterliggare. Det stora civilkurage som krävs t ex för att man öppet ska våga kritisera den vettlösa massinvandringen och den odemokratiska och civilisationsdödande mångkulturen, ryms inte inom dessa ramar. Nej, att hävda demokratiska principer utan att låta sig förvillas av internationalistiskt socialistiska doktriner har blivit ”anti-demokrati”.

Lägsta tänkbara ryggradshalt
Den ständiga samhällsklådan som dagens massmedia utgör, är kanske den mest ryggradslösa delen i vårt samhälle, och ingen kan väl påstå att journalisterna är särdeles rättrådiga. De förser immigranterna med offerstatus och lägger skulden för eländet på Sverige och svenskarna. Eftersom utlänningarna som kommer hit per automatik är offer, kan de inte vara förövare. Således måste det vara vi svenskar som är skurkarna i dramat. Självkritik har nog aldrig varit en medial kvalitet…

Artikeln för ökat civilkurage illustrerar läroplanens övergripande mål med följande citat:

”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med de svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.”

Godhetskvaliteterna staplas på varandra tills det blir en enda overklig sörja som inte har något med verklighetens beskaffenhet att göra.

Den som har vetskap om det kodspråk som används för att marknadsföra det mångkulturella experimentet vet att klyschorna döljer en politisk realitet, varvid följande tolkning kanske bättre uttrycker vad citatet egentligen betyder:

”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förankra de rätta åsikterna och att indoktrinera eleverna med dessa, fastställda av den socialliberala eliten i samhället. Människolivets okränkbarhet, individens egoism och ansvarslöshet, invandrarnas mervärde, en likhetsfeministisk syn på mannen och kvinnan, samt att ignorera svenska hemlösa, pensionärer, sjuka och andra svenskar som har det svårt till fördel för utlänningar som vill förbättra sin materiella standard. Det är dessa värden som skolan skall gestalta och förmedla.”

Mördande teori
En cynisk tolkning måhända, men så väldigt långt från verkligheten är den sannerligen inte. Utan den möjlighet till kritik som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle förvandlas statens, och andra makters institutioner, till redskap för en inskränkt och cynisk människosyn, i maktens grepp. I denna värld har inga folk rätt till sitt land och sina kulturer – i alla fall inte de europeiska. Det är inskränkt i den betydelsen att bara de styrandes syn på omvärlden tillåts ligga till grund för de beslut som fattas. Förstås bör, att man inte kan värna demokratin genom att avskaffa densamma. Lika lite är det rätt att peka ut de som kämpar för demokratins överlevnad, som anti-demokrater. Utan det demokratiska samtalet om skolans värdegrund reduceras vår grundskola till en modern variant av Hitlerjugend/Bundesmädchen, där maktens icke ifrågasatta åsikter gäller - oavsett hur goda avsikterna än är från maktens sida.

Fram för positiv integration!

Under flera decennier har både politiker och journalister försökt göra Sverige mångkulturellt, men i själva verket bara lyckats splittra Sverige i dem som har och dem som inte har, i svenskar och invandrare och i dem som får och dem som inte får yttra sig. Att hela projektet har misslyckats har, i min mening, att göra med att den aldrig hade förutsättningar att lyckas. Detta beror på två saker separat: dels mångkulturen som idé. Den som är något bevandrad i historia är medveten om att ett sammanhållet samhälle kräver att det är fler faktorer som enar medborgarna, än som skiljer. Mångkultur bygger på motsatsen.

Den andra aspekten är demokratiaspekten. Demokrati är, hur man än formulerar det, förmågan att fortplanta folkviljan till politiskt styre. Här har Sverige blivit allt sämre och i vissa områden katastrofalt dålig. Utan att gräva ner mig i hur situationen ser ut i de politiskt tabubelagda områdena integration, mångkultur och invandring fokuserar jag på ett annat område där demokratin är satt ur spel, och som därmed kraftigt påverkat Sveriges utveckling.

Härifrån till mångkulturen
Det jag åsyftar är relationen journalister-politiker. Om inte demokratin var satt ur spel, så skulle journalisterna ifrågasätta politikerna om varför det skiljer mellan ord och handling från politikernas sida.

Låt mig exemplifiera:
Lars Leijonborg har i ett otal gånger talat sig varm för mer invandring och i det närmaste öppna gränser. Man skulle kunna tro att han därmed lever som han lär. Så är inte fallet. Herr Lars Leijonborg bor på Östermalm – inte i Rinkeby, inte i Rosengård, inte i Bergsjön. Om demokratin inte var satt ur spel av den politiska klassen och den massmediala sektorn, hade naturligtvis den självklara frågan dykt upp för länge sedan: varför bor inte Lars Leijonborg i Rinkeby? Eller i Bergsjön? Eller Rosengård? Mönstret är genomgående hos nära nog samtliga politiker och journalister. Mona Sahlin bor i Nacka, Göran Persson på storgods i Sörmland osv.

Varför bor inte redaktörerna och journalisterna på de stora tidningarna DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Expressen i Rinkeby? Är det nåt fel på Bergsjön, Hammarkullen och Rosengård? De har ju själva skapat dessa områden efter amerikansk förebild – nog måtte de väl vilja bo där i den politiska utopi de i åratal pratat sig varma för?

Rätt ska vara rätt
För att rätta till de missgrepp som begåtts föreslår jag en åtgärd som jag väljer att kalla positiv integration – ett namn försett med pekpinne precis som i ”positiv särbehandling”. Dagens slutna samhälle är fullt av dessa pekpinnar.

Positiv integration innebär helt enkelt att Lars Leijonborg och hans familj får flytta ut till Rinkeby, samtidigt som en familj i Rinkeby får flytta in i familjen Leijonborgs tidigare hem. Detsamma gäller alla politiker som propagerat för mångkultur, eller hållit sig tysta under införandet av mångkultur. Även redaktörer, journalister, proffstyckare, programledare och ”experter” av olika slag ska leva som de lär. Projektet skapar förståelse för makten om de beslut de fattar och de får också leva i den tillvaro som de tidigare hade råd att segregera sig ifrån.

Det värdefulla med Positiv Integration är att dessa makthavare sannolikt kommer att ändra sin agenda till en mer folkvänlig och folkförankrad sådan. Politiken demokratiseras.

Världen behöver många folk och kulturer – inte en och samma mångkultur.

FN repatrierade 172 000 angoleser

FN: s flyktingkommissariat har länge rekommenderat Sverige och länder i den europeiska världen att verka för återvandring av dem som inte har riktiga flyktingskäl. Risken är annars att utvecklingsländer dräneras på sin kompetenta och livsnödvändiga arbetskraft samtidigt som europeiska världen dras ner i samhälleligt kaos.

En undersökning har visat att Afrika dränerats på en tredjedel av sina få högutbildade – något som bevisligen slagit hårt mot kontinenten. Sverige har inte hörsammat detta, utan fortsätter att bedriva den politik som de senaste decennierna fört landet mot ett ekonomiskt, socialt och kulturellt sammanbrott.

FN: s flyktingkommissariat lever som de lär, och har för några år sen repatrierat 172 000* angolesiska flyktingar från grannländerna Zambia, Kongo och Namibia. Repatrieringarna kommer sannolikt att fortgå i oförminskad takt. Anledningen är att de angolesiska flyktingarna inte längre har något skyddsbehov. FN: s repatrieringsplaner har rönt stor uppståndelse i angolanska medier.

Vid krigsslutet i Angola befann sig 450 000 angoleser på flykt från fäderneslandet. Många har återvänt av egen fri vilja. De repatrierade angoleserna försågs med ett överlevnadspaket och fick utöver detta livsmedelstöd från FN: s matprogram WFP i inledningsskedet.

Att återförenas med fäderneslandet
I Sverige är situationen mer gynnsam. Färre än 5 % av dem som fick uppehållstillstånd mellan åren 1980 och 2000 har konstaterat skyddsbehov enligt FN: s riktlinjer (Migrationsverkets statistik). Många utav dessa skyddsbehov är försvunnit under tiden och detta leder till att nästan alla som kommit till Sverige med påhittade eller legitima flyktingskäl kan repatrieras till sina hemländer. Sverige kan, för att underlätta processen, bidra med uppehälle den första månaden i hemlandet eller på annat sätt hjälpa de tidigare flyktingarna att komma igång och vara en del av sitt hemland. Repatriering betyder just att återförenas med fäderneslandet.

Vägra lurendrejare!
Vad gäller de som genom bedrägeri, falsk identitet och liknande fått uppehållstillstånd eller medborgarskap ska obönhörligen repatrieras utan stöd – pengarna har de redan roffat åt sig från de svenska skattebetalarna i en mängd år och det finns ingen som helst anledning för skattebetalarna att hålla bedragare och lurendrejare under armarna.

Etablissemanget som stödjer massinvandringsprojektet kommer naturligtvis att slänga fram argument som går ut på att ”de har ju varit här så många år och har rotat sig” osv. Jag kan låta oförsonlig, men det finns inga ursäkter. Har man ljugit, så har man. Sånt ska inte belönas eller främjas på något vis. Särskilt gäller detta med tanke på allt vad nedskärningarna skadat människor, särskilt de gamla, endast för att bekosta massinvandringen.

Hjälp till de som hjälp behöver
Riktiga flyktingar däremot, som redan befinner sig i Sverige, ska få stanna så länge de har skyddsbehov. Om det finns möjlighet att flytta över dem till FN: s Safe Haven-program eller liknande ska detta göras med generöst stöd från Sverige.

Riktiga flyktingar som inte befinner sig i Sverige ska få distansstöd så långt det är möjligt inom ramen för biståndet. De ska ges hjälp till självhjälp. På det viset hjälper Sverige fler flyktingar än idag, samtidigt som vi undviker de sociala och ekonomiska problem med kulturkrockar som Sverige är hårt drabbat av idag. Biståndet ska också skärskådas så att det kommer fram dit det ska och gör den nytta det är avsett att göra.

När Sverige åstadkommit allt detta finns det alla möjligheter att bygga upp välfärden igen. Stora resurser kommer att frigöras och de kommer att sättas in på rätt ställen.

Framtiden börjar med repatriering.

---------------------------------------------------------------------------------------------------

* United Nations High Commissioner for Refugees (UNHCR), 14 Dec 2004, "Angola repatriation: Second season winds down with onset of rains".

"- Många av dem saknar verkliga flyktingskäl"

Sverigedemokraterna har länge hävdat att flertalet av de som beviljas uppehållstillstånd och medborgarskap inte är flyktingar. Detta bekräftas av förre chefen för Migrationsverket i Halland, Göran Åsard, då han intervjuades av Hallands Nyheter den 10:e november.

- Jag är övertygad om att det inte finns samma desperation bland de asylsökande i dag, eftersom så många av dem saknar verkliga flyktingskäl.

Vid en kontroll med Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd mellan åren 1980 och 2000 visar det sig att endast 2 % av fallen är flyktingar enligt FN:s Genèvekonvention (gästarbetare, utbytesstudenter, adoptivbarn etc. borträknade).

- Men när jag började var det annorlunda, nästan alla som lyckats ta sig hit fick uppehållstillstånd i Sverige och de hade verkligt starka skäl. De mådde dåligt och kom många gånger direkt från krigshärdar, fortsätter Åsard.

Massmedia har en vana att kalla samtliga immigranter för flyktingar. Allt från obotliga ögonsjukdomar till dålig ekonomi är giltiga flyktingskäl, framstår det som. Åsard beskriver faran i denna hantering:

- Problemet är att vi i dag har ett läge där asylrätten håller på att urholkas, när så många söker sig hit av andra skäl än att de behöver skydd från krig och förföljelse.

Vad göra?
Sverigedemokraterna har länge förespråkat att Sverige behöver gå från invandring till återvandring för att komma till rätta med de enorma sociala och ekonomiska samhällsproblem och den avidentifikation som drabbat Sverige. Åsard meddelar sin inställning i ämnet:

- Arbetet med återvändandet måste effektiviseras. Vi har gjort en undersökning här i Halland. Vi har sett att av de asylsökande som fått avvisningsbeslut är det 40 procent som avviker innan avvisningen har verkställts.

Posten som chef för Migrationsverket i Halland har Göran innehaft i 15 år. Hans inställning till sin tillvaro som pensionär i Spanien är enkel:

- Vi ska självfallet assimilera oss. Därför har vi lärt oss spanska och bosätter oss i en by utan turister.

Det som är det stora problemet idag är att frågan inte får diskuteras. Bara de som tycker ”rätt”, får yttra sig. Alla andra associeras till suspekta krafter, hånas och tystas. Därför har samhället kommit till ett läge där ytterst få av de som får stanna i Sverige är flyktingar. Ingen har ju fått ifrågasätta skälen hos de som kommer hit.

Jag är helt övertygad om att de riktiga flyktingarna runt om i världen (som inte får bistånd på grund av att riksdagspartierna i Sverige väljer att lägga pengarna på att importera 98 % människor med ”flyktingliknande skäl” samt ”humanitära skäl”) skulle ha en hel del att säga om saken – om de bara kunde.

Vad ger mest: en tusenlapp till Muhammed i Malmö eller en tusenlapp till Darfur?

Brottsligheten allt större problem – ska svenskarna DNA-registreras?

Socialdemokraternas politik, som allt mer lånar karaktärsdragen från Moderaterna, har lett till en brottslighet av aldrig skådat slag i Sverige. Nya brottstyper, upplopp på fängelser, rymningar, mer gatuvåld och överfulla häkten visar på hur slutet och otryggt samhället har blivit i och med den politik som förs.

Fallet med tioåriga Helén från Hörby och andra segdragna mordfall har fått professor Madeleine Leijonhufvud och före detta rikspolischef Björn Eriksson att föreslå att svenska folket ska DNA-registreras. Brotten blir lättare att lösa då, menar man i en debattartikel i DN för drygt ett år sen (DN Debatt 27 november 2004).

”Skälen för ett sådant register är så många och så starka att vi inte ser hur vi kan försvara att inte utnyttja den möjligheten.” skriver duon.

Ett annat sätt vore att kameraövervaka varenda gata, vartenda hem, varenda arbetsplats – ja kort och gott varenda medborgare. Detta vore också mycket effektivt då alla brott skulle kunna bevisas.

Jag kan inte bli annat än förbannad. Först för man en politik i åratal som så fullständigt ignorerar folkviljan och som sparkar undan grundvalen för demokrati och folkhem, och nu vill man helt och hållet ignorera folks integritet för att komma tillrätta med effekterna av den förda s.k. politiken! Precis som ”integrationen” och dess misslyckande, ska återigen en minoritet inskränka på den personliga integriteten för majoriteten. Handlar det inte om att införa kvotering och regler mot ”diskriminering” så är det registrering som ska utföras.

Det större perspektivet
Hela samhällsideologin som byggt dagens sönderfallande samhälle, är beroende av att samhället i stigande grad inför allt mer kontrollåtgärder, lagar och inskränkningar i demokratin och rättsstaten. Det må handla om lagar mot diskriminering där den anklagade ska bevisa sin oskuld, kvotering för att komma tillrätta med den inbyggda problematiken i mångetniciteten, ett växande behov av lås och säkerhetsanordningar, särskilda myndigheter för att hantera mångkulturens baksidor osv. Samhället blir ett nätverk av bestämmelser, tillsynsinstanser, föreskrifter och propåer för att hela tiden kompensera för den bristande stabilitet som ett mångkulturellt/mångetniskt samhälle innebär. Man kan kalla det hela för systemsamhälle.

Ett fungerande samhälle
Motsatsen, som jag ser det, är ett homogent Sverige, som vi hade fram till 60-talet. Det samhället bygger på en naturlig och historisk gemenskap och har inte alls samma behov av kontrollfunktioner som ett systemsamhälle. Det kan vara något att tänka på för Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson när de, i desperata försök att komma tillrätta med problemen, trasslar in sig allt djupare i systemtänkandet.

Ockupation i fredstid?

Våldtäkt är ett fasansfullt övergrepp mot den som blir utsatt men också mot offrets närstående. Oavsett om det är kvinnor eller barn som våldtas, är lidandet bortom fattningsförmågan. Gruppvåldtäkter är nästa än värre våldtäktstyp som tidigare sällan visat sig i Sverige. Men när de började sprida sig även i Sverige höll massmedia tyst om det statistiska mönstret bakom gruppvåldtäkterna. Varför detta?

Det var Sverigedemokraterna som visade att samtliga nio gärningsmän i Rissnevåldtäkten var ungdomar med utländsk bakgrund. De våldtog en blott 13 år gammal svensk flicka i ett skitigt garage i Rissne. Det skedde delvis med flickans egen krycka och avslutades med att de nio sydamerikanska och afrikanska ungdomarna rånade flickan. I domen hävdar domstolen att flickan har sig själv att skylla, om än i byråkratiska ordalag. Hon hade nämligen druckit alkohol. De nio skyldiga ungdomarna fick mycket milda påföljder där samtal med socialpersonal och imam ingick, samt en kurs i hur man praktiserar säkert sex.

Massmedia menade att Sverigedemokraterna spred informationen om de nio gärningsmännens identitet på grund av att de var utländska. Visst var det så, för få fall dittills visade så klart och tydligt vad ett mångkulturellt samhälle innebär för de som inte har råd att segregera sig så som Lars Leijonborg, Mona Sahlin och Göran Persson gör. När Leijonborg boende på Östermalm, Sahlin i Nacka och Persson på storgods i Sörmland bedriver en politik som de uppenbarligen inte vill drabbas av själva, måste grunderna för politiken starkt ifrågasättas.

Skrämmande mönster
Precis som Sverigedemokraterna påvisat är mönstret i gruppvåldtäkt efter gruppvåldtäkt nästan genomgående. I oproportionerligt många fall har gärningsmännen utländsk bakgrund och i samma utsträckning är offret en svensk kvinna eller flicka. Professor Hans Klette visade i en undersökning att 87,5% av alla gruppvåldtäktsmän har invandrarbakgrund. De förklaringar som kom i undersökningens bakvatten menade att det var s.k. utanförskap som låg bakom. Det är en möjlig delförklaring då Sverige tagit emot en mycket stor mängd invandrare från allt för olika kulturer. Kriminalitet i sig är ju ett utanförskap. Sannolikt spelar kvinnosynen i gärningsmännens kulturer en stor roll till utanförskapet.

Här är det värt att notera vad Toni Demitz-Helin, kriminolog och analytiker på länskriminalpolisens underrättelsetjänst i Stockholm, har sagt om brottstypen: ”- Det verkar vara så att de flesta gruppvåldtäkter begås av folk med utländsk bakgrund och att deras offer överlag är svenska kvinnor”

I gruppvåldtäkten som skedde i Södertälje för inte så länge sen våldtogs en svensk flerbarnsmamma av en grupp turkar med svenskt medborgarskap. Turkarna skrattade och hejade på varandra under våldtäkten och man använde även stearinljus och frisyrskumsflaskor att våldta kvinnan med. När kvinnan senare kom till sjukhuset konstaterades det att hennes slemhinnor i underlivet var obotligt förstörda.

Ockuperat land
Gruppvåldtäkter förekommer ofta i krigssituationer och vid ockupationer. Våldtäkt i sig handlar om våld och makt. Genom att förnedra och skända ett folks kvinnor visar ockupanterna att de har oinskränkt kontroll. Skeendet kallas ockupationsbeteende i fackspråk och är talande för vad det handlar om även i Sverige.

Att situationen är som den är i Sverige kan inte invandrarna generellt lastas för. Vem vill inte bygga sig ett bättre liv? Nej, det är politikerna och journalisterna som är de skyldiga. Det bästa är om invandrarna återvandrar och att det klargörs och offentliggörs vad de skyldiga politikerna och journalisterna gjort.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan har sagt följande om en försvårande omständighet till Afrikas problem, en omständighet som våra egna politiker har mycket bråttom att införa även i Sverige:

”- Multietniciteten i de flesta afrikanska länder förvärrar i dessa situationer redan existerande spänningar och fruktan, vilket gör konflikter näst intill oundvikliga.” (Dagens Nyheter, 7/5 1998)

På kollisionskurs
Varför uppstår gruppvåldtäkterna? Enbart på grund av mångkultur. Nej, inte kan det vara så, säger du. Jo, så är det. För vad är kultur? Kultur är inte mat, kläder och musik. Nej, mat, kläder och musik kallas kulturella attribut, dvs. de är kulturella uttryck. Kultur är värderingar, men inte enbart. Av det följer att mångkultur är kolliderande värdegrunder. Gruppvåldtäkterna representerar med andra ord det destruktiva mötet mellan två oförenliga kvinnosyner; inskränkt kvinnosyn och jämställd kvinnosyn.

Gärningsmännen har sin kultur/värderingar med sig hemifrån, antingen från sitt hemland eller från sina föräldrar. Etablissemanget uppmuntrar dem därutöver att behålla sin kultur, eftersom de anser att olika perspektiv är berikande.

Samhällsbyggnadsminister Mona Sahlins grundläggande syn har hon klargjort tidigare:
”- Det känns fantastiskt att Sverige nu är det mest mångkulturella landet i världen - och på så kort tid dessutom.”

Politikerna i massmediacirkusen
Att massmedia tystar ner signalementen på gärningsmännen vid gruppvåldtäkter skapar förutsättningar för att våldtäkterna kan fortsätta. Svenska kvinnor och flickor har följaktligen ingen möjlighet att förutse riskfyllda situationer eller sällskap. Massmedia har ett dubbelt ansvar då man inte heller fördömer de rasistiska gruppvåldtäkter. Signalerna som ungdomar i de invandrade folkgrupperna får från massmedia är följaktligen något som ytterliggare späder på problemen. Massmedias uppdrag är inte längre att sakligt och objektivt rapportera och skildra, utan ambitionerna är nu allt mer av politisk karaktär, något som är särskilt tydligt i de, av massmedia pestflaggade, politiska områdena invandring, mångkultur och integration.

Själva ställer sig massmedia över all kritik – onåbara, maktfullkomliga och allvetande. Massmedia som dömer, granskar och kommer med pekpinnar är inte folkvalda. De har valt sig själva och de har valt vad du ska läsa, hur det ska presenteras, men framförallt har de valt vad du inte ska få läsa.

Och politikerna då? Ja, inte blir det några manifestationer eller kampanjer för Linda, Jenny, Eva-Lena, Marianne, Sara, Malin eller någon av alla de andra som gruppvåldtagits av invandrargängen, massmedia, proffstyckarna och de sju riksdagspartierna. De är bara siffror i en statistik över misslyckad integration.

Ditt hem gavs bort

Ett tryggt hem - det vill nog alla ha. I Sverige hade vi det fram tills för inte så länge sedan. Genom flera tusen års knog och slit har vi svenskar byggt upp ett land, en kultur och en historia att vara stolta över.

Men något hände i det en gång så trygga landet. År 1973 beslutade riksdagen att börja med s.k. asylinvandring - det fanns ju inte längre något behov av arbetskraftsinvandring.
Invandringen växte stadigt och ligger nu, 33 år efter riksdagsbeslutet, på uppåt 60 000 nya immigranter varje år. Dessa ska ha jobb, utbildning, sjukvård, bidrag, bostad och semestrar i landet de flydde från.

Någon folkomröstning om denna stora omvälvning gjordes aldrig. Men med samma självklarhet och arrogans som politikerna drev igenom detta projekt kräver man nu att du och din familj ska flytta på sig. I skolan ska det finnas plats för immigranternas barn, på arbetsmarknaden ska det skapas arbetstillfällen för de inflyttande trots en arbetslöshet i Sverige på nästan 20%. Och i väntrummet på sjukhusen får du nu trängas med folk från hela världen som har tvivelsamma flyktingskäl. När fick du tycka till om allt detta?

Man kan göra följande liknelse: du och din familj bor i en lägenhet som ni trivs i och som ni betalt dyra pengar för. Ni har renoverat den och offrat mycket tid, arbete och pengar för att få den fin, funktionell och gemytlig. Men så en dag beslutar hyresvärden att ni ska ha inneboende hos er. Okända människor börjar flytta in hos er, en del av dem är trevliga, andra är det inte. Det blir trångt och det blir dyrt - ni står för kalaset beslutades det. När ni protesterar mot vansinnet hos hyresvärden får ni den indignerade frågan: Ni tycker väl inte illa om andra människor?

Får trägen vinna?
Ni står dock på er och påpekar att det faktiskt är ert hem. Hyresvärden hävdar då att det knappast var ni som byggde lägenheten, och inte heller ni som transporterade dit byggmaterialet eller för den sakens skull anlitade byggfirman.
Ni ger er dock inte. Ni framhäver att ni inte tycker illa om andra människor men att detta inte betyder att ni vill ha främmande människor hemma i ert vardagsrum.

Hyresvärden tar av sig glasögonen och viftar förmanande med fingret: ”- Alla hyresgäster är lika mycket värda - ingen är sämre än någon annan.” Ställd inför en absurd situation där ni inte har rätt till ert eget hem går ni till polisen. Väl där får ni skrivet på näsan att man inte får göra skillnad på olika hyresgäster oavsett tidigare boende. Det finns inget ni kan göra. Ni tvingas acceptera att ha främlingar i hemmets härd. Och de blir ständigt fler.

Ekonomi utan verklighetsförankring
Matkostnaderna för hushållet stiger i höjden, klädkontot skenar. På grund av den allt större oredan i bostadsområdet och att tidigare självklarheter inte längre är självklarheter, anställer hyresvärden personal för ändamålet. Hyresvärden höjer dock inte hyrorna utan skär istället ned på underhållet. Snart syns sprickorna i fasaden och huset ter sig alltmer förfallet. Men ni är inte de enda som drabbats. Allt fler hyresgäster reagerar på missförhållandena och bildar en förening för att ena alla missnöjda som blivit överkörda av hyresvärden. Föreningen samlar in namn i protest och de delar ut informationsblad om hur saker förhåller sig. Det dröjer inte länge innan föreningen av tidningarna omnämns som ”gästfientliga” och på lösa grunder kopplas ihop med enskilda hyresgäster som inte sköter sig.

Parallellerna med dagens Sverige är uppenbara. Men vi missnöjda hyresgäster - vi som vågar säga ifrån - bjuder nu in dig i gemenskapen. Om tillräckligt många vågar öppna ögonen, finns det goda chanser att få ordning på torpet igen. Vågar du säga ifrån? Om vi blir tillräckligt många får du tillbaka ditt hem. Din familj får leva i fred. Ni får själva avgöra vilka som får komma och hälsa på hos er. De som vill bosätta sig i området måste sköta sig - eller slå rot någon annanstans.

Vi tiger inte, vi blundar inte, vi ser inte åt något annat håll. Ser vi en spade kallar vi den för spade. Oavsett vad Mona Sahlin tycker.

Ditt land - ditt val.