I artikeln ”Lögnen om folkhemmet” i Dagens Nyheter skriver Kajsa Ekis Ekman om Sverigedemokraterna. Förvisso finns de traditionella flosklerna med, men där finns också mer saklig kritik. Så här skriver Ekman:
Löser Sverigedemokraterna sina väljares problem?
Det är bara att gå till deras handlingsprogram.
Där står att skatter är av ondo: förmögenhetsskatten ska avskaffas helt, eftersom skatt på egendom innebär ”en kränkning av äganderätten”. Arbetsgivaravgiften ska sänkas, både las och mbl ska bort och maxtaxan på dagis ska avskaffas.
Facket har för stort inflytande – i stället ska arbetare gå samman i egenskap av småsparare. Arbetsmiljöproblem viftas bort: bara folk har ett jobb är det okej, man ska inte slösa ”miljarder på den fysiska arbetsmiljön”.
Vården ska, som det mesta, hellre vara privat än offentlig; hårda tag och straffarbete för brottslingar, absolut ingen vård. Och när det handlar om ekonomi försvann plötsligt hela nationalismen, där är de ”mot protektionism och för frihandel”.
Det rör sig, med andra ord, om klassisk borgerlig politik. Bortom de inledande parollerna om social rättvisa och trygghet finns en politik som gör precis tvärtom. Som lockar till sig arbetare för att ge makt åt arbetsgivare.
Detta upplevde jag på nära håll i min tid i partiet. Ovan nämnda kritik är bara en bråkdel av det jag kallar högerkantring i ekonomiska frågor, och som var en av orsakerna till att jag lämnade partiet 2005. Jag tillhörde vänsterfalangen i partiet tillsammans med bland annat Torbjörn Kastell och Jimmy Windeskog.
Vidare skriver Ekman: för vad många av SD:s väljare säger är att de vill tillbaka till den ”äkta” socialdemokratin, med EU-motstånd, trygghet och välfärd. Det är denna politik de förgäves hoppas hitta i SD.
Detta kan jag skriva under på, men jag hoppas verkligen inte att drömmarna är förgäves.
Artikelförfattaren kritiserar också partiet för att använda lintottar på sin affischer i sin EU-kampanj och låtsas samtidigt som hon inte vet att blonda blåögda människor är sinnebilden av en svensk. Sinnebilden. Inte en absolut bild. Det är på detta vis man vanligen försöker koppla samman svenskvänlighet med extrema ideologier såsom nationalsocialism. Men även Sd har drabbats av febern att kalla människor för svenskar för att betyga att man absolut inte ser ner på icke-svenskar. Så här skriver man i sitt principprogram:
”Partiet tar avstånd från…läror där det etniska ursprunget räknas som det enda eller avgörande kriteriet för nationstillhörighet.” Man propagerar för ”…en öppen svenskhet med krav på invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället”. Man vill inte heller stoppa invandringen. Och inte tvinga tillbaka invandrare till sina hemländer. Saken är bara den att om man inte gör detta kommer svenskarna att obönhörligen hamna i minoritet på grund av invandrarnas högre barnafödsel. Så blir det enligt statistiken om utvecklingen fortsätter i samma spår som idag. Även där finns det alltså en hel del att ifrågasätta angående Sverigedemokraternas trovärdighet.
Just det att jag kämpar för att svenskarna inte ska hamna i minoritet var en av orsakerna till att man i SD:s ledning såg mig som rasist och kanske är det därför som svar uteblir från Erik Almqvist (sdu) när jag vid flera tillfällen det senaste halvåret frågat om en intervju för bloggen. Jag är ju inte lika fin som förespråkarna av ”öppen svenskhet” utan är bara en vulgär rasistfascistoid människohatare. Sjukt. Jag ser inte ner på andra folkgrupper, men lider ändå inte av hysterin att kalla alla människor i Sverige för svenskar.
Sverigedemokraterna är inte rasistiska och främlingsfientliga, inte heller jag. Ändå fortsätter dessa etiketter att stämplas i pannan på precis alla som vill minska eller stoppa invandringen.