Rakryggad Dokument: Våldtäktsvågen i det statsfeministiska Sverige

(ursprungligen publicerad i Jyllands-Posten den 2 juni 2004)

Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Frederiksberg, och Steen Raaschou, fotograf, Köbenhavn

Finns det överhuvudtaget något som kan hetsa folk upp längre? Vi ska nöja oss med att svara för oss själva - och ja, det finns fortfarande åtskilligt som kan uppröra oss. Och få oss att handla genom att t ex skriva krönikor och försöka organisera krafterna bland likasinnade.

Ett av de fenomen som just här och nu förtjänar odelad uppmärksamhet, är det grova brott mot kvinnor som betecknas våldtäkt. Det gäller våldtäkt i allmänhet och gruppvåldtäkt i synnerhet. En kränkning av så allvarlig karaktär att den måste slås ner hårt. Inte minst för att det är en typ av övergrepp som ökar i antal, och som måste ses i nära samband med tillvandring och misslyckad integrationspolitik.

Vi kan inte lösa alla världens problem, men vi vägrar att stillatigande titta på från sidlinjen, medan vårt samhälle steg för steg undermineras av ett kultur- och värdesystem som inte räknar kvinnor som jämlika, fullvärdiga medborgare. Och beskyllningar för rasism och främlingsfientlighet biter inte längre på oss. Det är moraliserandet, ställt mot förstörelsen av unga kvinnors liv. Det är nämligen ett dokumenterat faktum att unga invandrare är groteskt överrepresenterade i såväl enmans- som gruppvåldtäkter. Den senast offentliggjorda polisstatistiken för året 2001 såg ut så här: Invandrarandelen i hela landet: 67 procent. I Köpenhamnsområdet: 76 procent. Offentliggörandet väckte protester och vi har inte heller sedan dess sett någon våldtäktsstatistik som var etniskt specificerad.

Ibland kan det hjälpa att hålla ett föremål på avstånd för att skapa en saklig, icke-emotionell distans. Och särskilt våldtäkt är ett känsligt och känsloladdat ämne. Därför vill vi i denna krönika beskriva (mass)våldtäkter begångna av unga invandrarmän, inte i Danmark, utan i Sverige där dessa brott har antagit närmast epidemisk karaktär.

I Danmark anmäls ca 500 våldtäkter om året. I Sverige 2 500. Polisen, kvinnorådgivningar och Aftonbladet uppskattade år 2002 att mörkertalet är det tiodubbla, alltså 25 000 våldtäkter på huvudsakligen svenska kvinnor om året. Vi låter siffran stå ett ögonblick. Skulle Danmark ha relativt sett samma våldtäktsfrekvens skulle vi ha omkring 1 500 anmälda, och kanske totalt 15 000 våldtäkter om året. Det har vi lyckligtvis inte - än.

I Sverige har man beklagligtvis lyckats att i alltför hög grad hålla invandrardebatten under lock och en invandringskritiker är per definition "främlingsfientlig" eller rent av rasist. Med en uppifrån uppmuntrad "statsfeminism", som har stort stöd i medier och riksdag (sex av sju riksdagspartiledare kallar sig "feminister"), skulle man tro att det fanns en särskild omsorg för utsatta kvinnor, men det är långtifrån fallet. Endast 5 procent av de anmälda våldtäktsärendena går till åtal och endast i en bråkdel av dem blir det fällande dom. När en våldtagen kvinna till slut har nått så långt i processen är domarna så milda att ingen räknar med dem. Rättsväsendet är inte alls inrättat för "Det Nya Sverige", utan bygger fortfarande till övervägande del på mildhet, behandling och rehabilitering.

Det borde vara överflödigt att nämna att många traumatiserade kvinnor inte orkar göra en anmälan. I praktiken måste man konstatera att våldtäkt i Sverige är fullkomligt gratis för brottslingarna. Risken för sanktion är liten, mycket liten, och därför klingar den officiella statsfeminismen oändligt ihåligt. Det urgamla begreppet "kvinnofrid" tycks tillhöra ett fjärran förgånget.

Vi påstår, och det kan dokumenteras med talrika artiklar, böcker och statistik, att etnicitet och kultur har relevans i brottsstatistiken. Dokumentationen är möjlig i den danska offentligheten, som inte är så (indirekt) censurerad som den svenska. I Sverige spelar medieklaveret en annan melodi. Om man frågar en svensk journalist om när etnicitet bör nämnas i tidningsreportage och efterlysningar får man svaret: »När det är relevant«. Tydligen är det i våldtäktsfall aldrig relevant, för huvuddelen av gärningsmännen är invandrare och efterkommare, och det nämns av princip aldrig. Därigenom kan publiciteten inte heller bidra till uppklarandet - som den kan här i landet - och medierna gör sig till medskyldiga till att grova brottslingar slipper undan straff.

Man kan bara gissa om varför de har denna cyniska och hycklande polisk, men en undersökning från Göteborgs Universitet 2002 kallade svenska journalister för »Världens mest makttrogna journalistkår«, och det verkar inte avlägset att anta att svenska journalister gärna vill vara makten till lags. Hur då? Genom att de facto dölja för svenskarna vad politikerna via hämningslös invandring har gjort med landet både socio-ekonomiskt och kriminalpolitiskt: De har skaffat Sverige en våldtäktsfrekvens som är värre än USA:s - och en total kriminalitet som ligger på USA:s nivå.

Men det är inte bara svenska journalister som är inställsamma och hycklande. BRÅ - Brottsförebyggande Rådet (som motsvarar vårt Det Kriminalpreventive Råd och i Sverige i folkmun kallat: Brottsförnekande Rådet) - kamouflerar och friserar statistik så att det är svårt att komma fram till en riktig bild av den samhälleliga verkligheten. I en serie artiklar i Aftonbladet 2002 klagar forskare på BRÅ över att Rådet utövar regeringsbeställt arbete. »Det är en katastrof överallt på BRÅ«, uttalade psykiatriprofessor Sten Levander. »BRÅ:s uppgift är att fabricera forskning som justitieministern tycker om«. Den också i Danmark kände professorn och romanförfattaren Leif G. W. Persson arbetar på BRÅ, och säger: »Vi bedriver inte fri forskning, utan vinklar rapporterna så att de passar regeringen«.

Det kan både förvåna och inte förvåna att det fifflas med våldtäktsstatistiken i Sverige. Om sanningen om ämnet kom fram, skulle folk nämligen bli utomordentligt upprörda - "skitförbannade". Som det är nu, är det "bara" offren och deras anhöriga som känner av smärtan.

Vi anser att sopa-under-mattan-strategin är ett uttryck för en avskyvärd cynism och ett föraktligt hyckleri. BRÅ har lyckats påstå att bara drygt fyrtio procent av våldtäkterna i Sverige begås av invandrare. När man känner till de danska procenten, förefaller detta fullständigt absurd, då Sverige har 2,8 gånger fler invandrare per capita än Danmark. En realistisk svensk invandrarandel måste med nödvändighet ligga på mellan 80 och 90 procent av de begångna våldtäkterna, när genomsnittssiffran i Danmark är ca 70 procent. Men BRÅ har bland annat uppfunnit hokus-pokus-begreppet "utrikesfödda", vilket omedelbart sorterar bort alla naturaliserade och efterkommare och signalerar den officiella, knäsatta dogmen: Kultur spelar ingen roll, det gör enbart sociala förhållanden. Lögn, förbannad lögn och manipulerande statistik.


För att ytterligare slå fast den beska poängen ska vi framhålla en rapport som partiet Nationaldemokraterna nyligen har utgivit. Titeln lyder: "Invandrarna, våldtäkterna och sanningen - en rapport om övergrepp i det mångkulturella samhället". Var snäll och reagera inte med automatpiloten a la: Nå, det är en pendang till Dansk Folkeparti, då behöver vi inte lyssna på varken vad de säger eller vad deras argument och dokumentation går ut på. Nationaldemokraterna gör det arbete, som svenska tidningar inte gör: De går till domstolen och rapporterar det som tidningarna inte vill nämna: Etniciteten.

Klicka in dig på länken, läs själv och bilda en egen uppfattning. Vi kan inte här återge rapportens metoder och begrepp i detaljer, utan får nöja oss med konklusionerna: Sexuella övergrepp på flickor och kvinnor begångna av invandrare är ett växande problem. Varken polis, skola, medier eller myndigheter berättar sanningen eftersom de är rädda för vad som skulle hända om hela sanningen kom i dagen. Siffrorna visar att män med invandrarbakgrund begår fler våldtäkter än svenskar. 93 gärningsmän har undersökts. Av dem hade 67 invandrarbakgrund, dvs. minst en utlandsfödd förälder. Det ger en överrepresentation av män med invandrarbakgrund på 2,4 gånger. Vidare väljer våldtäktsmännen primärt ut svenska flickor som offer. Av de totalt 49 våldtäktsoffer, där en man med invandrarbakgrund var gärningsman, hade 30 svensk bakgrund.

Män med bakgrund i vissa regioner begår fler våldtäkter än andra. Av de 67 gärningsmännen med invandrarbakgrund kan 30 hänföras till Mellanöstern/Nordafrika-regionen, 13 till Latinamerika och 7 till övriga Afrika.

Denna krönika är först och främst riktad till våra politiker på alla nivåer, men samtidigt uppfattar vi den som ett led i en upplysning av den danska befolkningen om vilka krafter vi har att göra med och att strutspolitik skulle leda oss rakt ut i den svenska avgrunden. Dessutom siktar vi på att både brett fånga in den massiva kulturkrocken som en följd av årtiondens tillströmning av integrationsovilliga muslimer och att dämma upp för en intensiv antidemokratisk och manschauvinistisk kampanj som satts igång av krafter från särskilt Pakistan, Saudiarabien och Turkiet. Och som i ökande grad omfattar våldtäkter.

Att svenska kvinnors situation bör intressera är för att Sverige, som demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin så riktigt sade, ligger 40-50 år "före" Danmark när det gäller multikultur. "Mångfald", som det förskönat heter.

Våldtäktssiffrorna tycks nära överensstämma med antalet invandrare. Vi konstaterar att kvinnor i det "statsfeministiska Sverige" är delvis rättslösa - närmast jagat villebråd, som inte längre vågar röra sig så fritt som de var vana vid för i tiden. Var enda dag förövas 6,8 anmälda våldtäkter, och kanske ända upp till 68 våldtäkter (mörkertalet inkluderat).

Om våldtäktsbrottslingar tas fast i Danmark kan de se fram mot en fängelsedom på ca tre år. Svenska våldtäktsbrottslingar går statistiskt sett nästan helt fria. Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? Kanske på livstid? Svaret är ett rungande nej.

Därför bör straffsatsen utökas till minst det dubbla. Dessutom bör, om man överhuvudtaget ska förvänta sig någon preventiv effekt som kan hindra ytterligare tragedier, repatriering av de grövsta våldtäktsmännen vara en naturlig självklarhet. Denna sanktion tycks dessvärre vara något av det enda som vissa avtrubbade våldtäktsbrottslingar har respekt för. "Vården" - behandlingen - bör givetvis tillkomma offret och ingen annan. Sverige borde för sina kvinnors skull efterlikna Danmark, och vi ska under inga omständigheter gå i svenska fotspår.

Känner politikerna och de offentliga myndigheterna till sin besökstid? Eller blir nästa steg den självtäkt, som folk tar till när systemet sviker den vanliga medborgaren?

Lone Nørgaard
Steen Raaschou