28 december, 2005

Folk och fä

Något vi fått lära oss i Det Nya Sverige är att det är skillnad på folk och folk i maktens ögon. Svenskar ska trängas undan till fördel för andra folk och vi svenskar ska dessutom vara tacksamma för detta. Massmedias del i ansvaret är närmast gränslöst.

Det är fascinerande att se hur massmedia för denna kamp och hur man för varje dag formulerar nya pekpinnar och förmenanden. Låt oss titta på ett sätt att vinkla som massmedia använder sig av. Det är denna gång ”Aftonbladet” som får finna sig under luppen.

I en artikel med rubriken ”- Jag trodde jag skulle dö” den 27 december berättar tidningen om hur någon slags dokusåpakändis vid namn Olivier de Paris och hans svenska flickvän kört av vägen. En dramatisk olycka där lyckligtvis ingen dödades. Olyckan var helt självförvållad då de Paris kappkörde i 130 km/h i blixthalkan ”på skoj” och med svenska flickvännen i bilen.

Men hur agerar Aftonbladet när man rapporterar om saken? Hela Aftonbladets artikel är utformad som att de Paris är offret som med nöd och näppe klarade sig undan med livet i behåll. Man skriver att ”Olivier de Paris, 30, hann knappt pusta ut efter sin första jul med Lill-Babs. Julmyset försvann abrupt när Olivier och flickvännen Angelica Edlund, 25, fick sladd på bilen och for in i en snödriva.”

"Olivier de Paris, 30, hann inte ens pusta ut efter julfirandet innan han hade fullt upp med att kappköra i 130 km/h i blixthalkan", borde det naturligtvis stå. Att det var han själv som orsakade olyckan och med sin vansinneskörning riskerade sitt eget, sin flickväns och andra trafikanters liv betingar ingen skuld hos Aftonbladet. Finns det ingen förövare bakom brottet, Aftonbladet?

Annat är det när kung Carl XVI Gustaf kör för fort. Utan att skada någon. Utan att kappköra. Utan att sladda av vägen. Folk och fä.,.

Summering: Det är intressant att följa massmedias verk från dag till dag och se de små pusselbitarna illustrera en ruggig helhet. Framtiden hänger på om folket öppnar ögonen och tar bladet från munnen. Ditt liv – ditt val.

Läs artikeln ”- Jag trodde jag skulle dö”

6 kommentarer:

Strandvaskaren sa...

Tänker du kommentera det som hänt med Gorme Lind på din blogg, Weine?

Weine Berg sa...

Nej, det tror jag inte.

Strandvaskaren sa...

Då kan jag berätta för dig att jag ringde till SDs partikansli i dag - på interntelefonen - och en kärring svarade: "Sverigedemokraterna, de' e' Sylvia..."

Hon berättade vidare att hon hade jobbat i fyra år på Sveriges riksdag och hon höll nu på att "jobba upp" SDs kansli. Hon kunde ju börja med att inte svara med partinamnet på interntelefonen.

Niclas Carlberg från Solna är kanslichef.

Weine Berg sa...

Men hur har detta med artikeln eller Gorm att göra?

Strandvaskaren sa...

Hur har de mage att kritisera Gorme?

Bra tal sa...

Henrik Johanssons tal

Inför detta års manifestation i Salem har makten bestämt att sätta upp en filmkamera framför scenen. Den sitter där för att spela in talarna så att de inte säger något olagligt. Så att de inte säger något som det fria och öppna samhället tycker strider mot deras grundläggande värderingar. För då måste det fria och öppna samhället slänga talarna i fängelse.

Så jag får väl passa mig. Så att jag inte säger något obehagligt. Något som strider mot dom grundläggande värderingarna.

Jag ska vara försiktig så att jag inte råkar säga att den svarta rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan och ska gå under i blod och lidande, på samma sätt som den statligt avlönade antirasisten och koreanen, Tobias Hubinette, skrev i tidningen Creol. Att den vita rasen var underlägsen och skulle gå under. Jag får låta bli att säga att araber är ett skenheligt, urblekt folk med jävligt tomma ögon, så som chilenaren Michael Alonzo – den före detta ordföranden i ungdom mot rasism – beskrev svenskarna. Det vill säga dom människor som han var statligt avlönad för att lära att inte vara så rasistiska.

Jag hoppas att jag inte råkar säga att afrikaner saknar kultur. För jag misstänker, att till skillnad från när Mona Sahlin skriver att svenskarna inte har några kulturella traditioner förutom att dansa runt midsommarstången och sådana töntiga saker, så kommer det inte låta lika antirasistiskt när jag säger att det enda afrikaner har är att spela trumma och käka banan.

Och jag tror definitivt inte att någon åklagare kommer se mellan fingrarna om jag ställer mig här, inför filmkameran, och läser upp en lista med tio anledningar att hata svarta män, på samma sätt som Aftonbladet publicerade tio orsaker för varför man borde hata vita män.

Jag ska vara försiktig. För jag vet vad JK har att säga om saken. Det skulle vara brottsligt om jag sa något sånt. Och enda anledningen till att det ostraffat och dagligen sägs om svenskar är att lagen om hets mot folkgrupp inte omfattar dom. Och ger inte svenskarna något skydd mot skällsord och rasligt motiverade brott.

När man pratar om svenskar finns ingen anledning att filma och spela upp framför en åklagare. För om svenskarna får man säga vad man vill, har regeringen beslutat. För svenskar är ingen folkgrupp, vi existerar inte. Och vill vi börja existera finns det, som svensk, bara en sak att göra – bli homosexuell.

Jag vet att det här filmas. Därför ska jag passa mig. Så jag inte råkar uttrycka mig lika föraktfullt, lika nedlåtande och lika hatiskt om någon invandrargrupp som jag varje dag får höra kändisar, politiker och journalister uttrycka sig om mitt folk. För det skulle strida mot dom grundläggande värderingarna i det fria och öppna samhället. Det skulle kunna ge sex års fängelse.


Daniel Wretström blev ett av tusentals offer för det svenskförakt som dessa lagar, detta samhällsklimat och dessa grundläggande värderingar har skapat. Daniel Wretström tillhörde det där icke-existerande folket. Dom som man kan hetsa och säga vad man vill om.

Att beklaga sorgen hjälper naturligtvis inte ett skit för dom som förlorat en nära anhörig eller vän. Tyvärr finns det inte mycket annat man kan göra. Manifestationen i Salem kommer inte få Daniel att komma tillbaks och den kommer inte få sorgen att försvinna för hans vänner och familj. Precis som tusentals andra svenskar, kommer också Daniels anhöriga bli tvungna att leva med ärren.

Sådan är verkligheten. Sådant är ett krig. Sådan är en etnisk ockupation. Och det här är inte den första. Svenskarna har lidit förr, och blivit tvungna att kämpa för sin frihet, sina rättigheter och sin överlevnad. I mångt och mycket är det vad som format oss till dom vi är.

För finns det någonting vi kan lära av historien så är det vår otroliga förmåga att övervinna, läka och gå vidare. Stärkta av det vi tagit oss igenom.

Dom säger att man aldrig bryter benet två gånger på samma ställe. För där det än gång har läkt, har det blivit härdat, hårt och tåligare än det var tidigare.

Och på samma sätt kommer svenskarna att gå stärkta ur den överlevnadskamp som pågår idag. Och de kommer aldrig mer att låta sig utnyttjas och förnedras av andra folkslag, av rädsla att annars inte vara snälla och toleranta.


Det var en tragisk händelse som skapade Salem-manifestationen. Ändå fylls man med hopp när över tusen svenskar, år efter år, fortsätter att samlas här.

På samma sätt som svenskar håller på att återerövra sin nationaldag – och göra sjätte juni till en dag som är tillägnad svenskar och svenska traditioner – har oppositionen lyckats göra första eller andra lördagen i december till en dag som tillägnas offren för det svenskfientliga våldet.

Etablissemanget har gjort allt dom kan för att stoppa en sådan manifestationen. När det enda deras lydiga vänstertrupper lyckades med var att kasta flaskor på varandra, bråka med polisen och stoppa fel tåg. Då försökte dom piska upp en lokal opinion "mot rasism" bland Salemborna. Man hade ett mycket fantasifullt namn på det också: "Salembor mot rasism". Problemet var att det inte fanns några Salembor som ville demonstrera tillsammans med dom som var med och mördade Daniel. Eller dom som smyger hit dagen efter, och trampar ner och skändar blommorna som folk lagt på platsen där han dog.

Etablissemanget har försökt smutskasta mordoffret, hetsat mot manifestationen. Och i år testar man alltså att filma fackeltåget, i hopp om att en duktig åklagare ska hitta en ursäkt att slänga talarna i fängelse.

Men det kommer inte att funka det heller. För det finns bara en sak som kan stoppa den här manifestationen, och det är ett stopp på de svenskfientliga övergreppen. Där har dom en taktik som kanske skulle fungera.

Men så länge övergreppen fortsätter, så länge diskrimineringen, undanträngningen och utplåningen av svenskarna fortsätter, kommer motståndet att göra det också.

Det är lika bra de vänjer sig. Vi kommer att manifestera i december varje år. Vi kommer göra det till den nationella motståndets dag. Och inte nog med det, för det finns 364 dagar till på året och vi kommer att ta dom också.


Våra politiker tycker inte det behövs någon dag mot det svenskfientliga våldet. Däremot har dom beslutat att avsätta ett helt år för att uppmärksamma "den svenska rasismen". År 2006 ska bli Sverige mångkulturellt-år, har regeringen bestämt. Ett år då man uppmärksammar brott och våld mot invandrare lite mer än man brukar. Detta tycker man nämligen inte har gjorts tillräckligt.

SVT har redan nu börjat sända en ny tv-serie. Den heter Lasermannen och handlar om en ensam gärningsman, som begick brott mot invandrare – för femton år sen.

Tv-serien ska påminna om det dagliga våldet mot invandrare, säger man. Och lära oss att vi alla svenskar har en gemensam skuld för våldet mot andra folkgrupper.

Men det verkar inte direkt drälla av exempel på svenskar som mördar, gruppvåldtar, rånar och misshandlar invandrare. För trots att John Ausonius suttit inspärrad i femton år, är det fortfarande hans brott som återkommer varje gång man ska ge exempel på "det svenska rasistvåldet". Det är fortfarande dessa femton år gamla brott dom ältar på sina seminarium, i sitt utbildningsmaterial, sina tidningar, böcker, filmer och nu också tv-serier.

Detta är samma människor som förfasar sig över svenskar som åker till Salem en gång om året för att, som dom kallar det, "utnyttja en enstaka händelse".

Och dessa politiker och journalister har också en väldigt bra förklaring till varför vi utnyttjar. Och det är för att vi hatar människor som har fel hudfärg. Vi hatar inte morden, övergreppen och våldet som vi protesterar mot. Det är bara enstaka händelser som vi använder i vår hatpropaganda. Vi hatar inte den politik som tillåter detta. Utan vi bara hatar i största allmänhet. Vi samlas i Salem för att vi alla hatar. Och här har det skett en sådan där "enstaka händelse" som vi kan utnyttja.

Vi utnyttjade också mordet på James Waite i Sollentuna, även det en sådan där enstaka händelse. Mordet på Tommy Berg som höggs ihjäl av ett gäng enstaka asylsökande i Filipstad för att han frågade varför de kastade ett ölglas på honom.

Vi utnyttjar invandraren Mustafa Alghoul som det senaste halvåret roat sig med att knivskära enstaka svenska tjejer på diskotek eftersom han, citat, "hatar svenska kvinnor". Vi utnyttjar dom enstaka invandrargängen som drar runt och misshandlar och rånar svenska ungdomar. Nästan varenda dag utnyttjar vi någon ny enstaka gruppvåldtäkt. Och vi utnyttjade upploppen i Södertälje där hela trehundra enstaka invandrare startade kravaller för att skydda sina polare som kastat enstaka stenar på en svensk tjej.

Så vi måste tydligen haft en jävla tur. Som fått så många "enstaka händelser" att utnyttja.


Och gemensamt för alla dessa händelser är – att till skillnad från John Ausonius femton år gamla brott och invandrare som känner sig orättvist behandlad i krogkön – är det ingen förutom just vi så kallade rasister som har utnyttjat dom.

Dessa händelser har inte fått plats på löpsedlarna, och inte inspirerat någon journalist att ge ut en bok, eller SVT att spela in en tv-serie eller lockat någon politiker att anordna sorgemanifestation. Det har inte fått någon debattör att hänga med läppen och börja prata om "gemensam skuld" eller "utbredd attityd som inspirerar gärningsmän".

För det spelar ingen roll vilket mord, vilken gängvåldtäkt, vilket rån eller vilken misshandel som drabbar en svensk. Den reflexmässiga reaktionen från politiker och journalister är aldrig att fördöma själva brottet, utan istället oroa sig över att det kan skapa rasism. Och på så sätt, kanske, indirekt, möjligen, någon gång i framtiden, på något sätt, drabba en invandrare. Någon av dom existerande folkgrupperna.

När Daniel Wretström blev mördad skrev Expressen att det var problematiskt. Inte för att Daniel var 17, inte för att en mamma förlorat sin son, inte för att mordet var utdraget och grymt och mördaren fick 1800 spänn i böter. Utan för att det kunde ge rasisterna något att utnyttja.

När BRÅ bekräftar att var och varannan svensk i Malmö blivit rånad, skriver DN att den allvarligaste konsekvensen är att det kommer att bli en ökad rasism.


När våldtäkterna ökat till den grad att man får bygga nya sjukhus i Stockholm som är speciellt anpassade för att plåstra om alla flickor som blivit överfallna. Då drar kvällspressen igång sin "vita bandet-kampanj".

Men det är inte en kampanj där dom berättar vilka som begår majoriteten övergrepp. Återger vad våldtäktsmännen sagt om sina svenska offer. Kräver utvisning eller varnar. Utan en kampanj där dom säljer ett vitt band som deras läsare kan ha på sig om dom lovar att aldrig våldta.

Så ska tydligen Sveriges kvinnor bli säkra. Så får svenskarna protestera.

Och det viktigaste av allt är återigen att ingen ska bli rasist på kuppen. Därför skriver samtidigt Sveriges största dagstidning, Metro, med fet stil på sin första sida att den typiska våldtäktsmannen är svensk. För det är nämligen så att drygt hälften av sexförbrytarna i Sverige råkar ha svenskt medborgarskap.

Men det är märkligt med den här typen av "svenskar". För dom blir alltid invandrare när dom gör mål i fotbolls-VM. Eller vinner schlagerfestivalen. Eller när dom råkar ut för ett brott.

Dom fyra somalier som våldtog två svenska tjejer på nyårsafton, rånade dom, och sparkade dom medvetslösa medan dom skrattade. Dom somalier som Aftonbladet kallade svenskar och finländare. Är dom svenskar även nu – när jag säger att dom är underlägsna på alla upptänkliga plan och ska gå under i blod och lidande?


Massmedia börjar bli alltmer desperat. Dom tar till allt mer uppenbara och genomskinnliga formuleringar för att dölja en verklighet som dom i all sin tolerans och godhet vill att svenskarna ska leva i, men som dom själva bosätter sig så långt bort ifrån som möjligt.

Och när verkligheten blir så påtaglig att den inte längre går att dölja, gör dom sitt bästa för att bagatellisera och ursäkta. När invandrare startar upplopp i Södertälje efter att ha stenat en svensk flicka. När dom skjuter med automatvapen mot polisstationen där hon gömmer sig. Då kallar media det för ungdomshyss. Kravallerna är busigheter. De gripna invandrarna – 27 och 35 år gamla – kallar man för pojkar.

Istället är det den stenade flickan dom kräver på ursäkt. För hon hade haft fräckheten att svara tillbaks när invandrargänget kastade sten på henne och vrålade svennehora. Hon kallade dom för svartskallar. Och tydligen är det likvärdigt. Till tjejen som blivit stenad, misshandlad, beskjuten, sexuellt antastad och kallad hora sitter därför en reporter och säger: "Men du sa väl något dumt du också?"

För idag gäller det för en svensk tjej att veta när hon ska vara feminist och inte. När hon ska "vägra kallas hora" och när det är någonting hon får acceptera. Tjejen i Ronna hade inte riktigt fattat det. Därför skulle hon be om ursäkt.

Och hennes farsa hade inte heller riktigt fattat. För han valde att försvara sin dotter, handgripligen, när hon ringde på hjälp. Han hade inte fattat att en svensk som vill skydda Sveriges kvinnor mot trakasserier, ska sitta hemma och ta på sig ett vitt band. Och glo på lasermannen och ha dåligt samvete för sin gemensamma skuld.

Istället tog han ett basebollträ och åkte och hämtade sin dotter som ringde på hjälp. Även han har media krävt på ursäkt.

Polisen har fått be om ursäkt. Ja, faktiskt alla utom just dom som startade upploppet i Södertälje, kastade sten och sköt med automatvapen.

Till skillnad från när invandrare skapar kravaller för att hjälpa sina söner som stenat svenska flickor, finns nämligen ingen tolerans för svenskar som vill skydda sina barn. Lika lite som det finns förståelse för svenskar som går i fackeltåg eller demonstrerar mot våldet mot sitt folk. För makten ogillar svenskar som tycker fel. Och ännu mer ogillar dom svenskar som pratar om det. Men mest av allt hatar dom svenskar som gör något åt det. Mot dom finns ingen tolerans överhuvudtaget.


För makten vet precis hur skört deras mångkulturella samhälle är. De vet hur lite som krävs för att tända en gnista och inspirera fler svenskar att slå tillbaks. Men inte bara det. Dom vet också hur lite som krävs för att provocera fram fler invandrarkravaller. De vet det förmodligen bättre än vi.

För ett år sen skrev jag en roman som heter Sista steget. Boken handlar om svenskar som bildar medborgargarde och slår tillbaks mot svenskfientligheten. Till slut får Sveriges invandrare nog av svenskar som sticker upp, och kravaller utbryter – ironiskt nog i just Södertälje.

Men det var en bok. I verkligheten behövdes det inte några medborgargarden eller svenskar som organiserade sig och slog tillbaks för att provocera fram några upplopp. Det räckte med att en enda svensk flicka sa ifrån, det räckte med att en enda farsa valde att skydda sin dotter. Det räckte för invandrarkravallerna i Ronna. Så instabilt är det mångkulturella samhället.

Därför filmar, hotar och hetsar makten. Därför gör dom allt dom kan för att stoppa svenskar som går i fackeltåg eller demonstrerar. Eller farsor som väljer att försvara sina döttrar. Och alla andra svenskar som slår tillbaks mot våldet och föraktet på annat sätt än genom att ta på sig ett vitt band. För de vet hur lite som krävs för att deras mångetniska samhälle ska kollapsa.

Så länge vi svenskar håller oss lugna kan allt hat, all svenskfientlighet, rotlösheten, föraktet och konflikterna hållas i schack genom att ösa skattemiljoner över invandrarförorterna. Men det räcker att ursprungsbefolkningen sticker upp lite för att utlösa samma kravaller som vi har sett i Paris och New Orleans.


Och dom har nog rätt. Om vi bara höll oss hemma så skulle det säkert bli lite lugnare. Om alla svenskar bara accepterade att invandrare blev kvoterade före dom på arbeten, skolor och bostäder. Då skulle säkert brottsligheten minska lite. Om flickan i Ronna hade accepterat att bli kallad svennehora, sprungit därifrån och varit tyst, hade det säkert aldrig blivit några kravaller. Om Daniel hade vänt kepsen bak och fram och blivit en whigger, är det mycket möjligt att gänget hade skonat hans liv. Och om vi bara snällt betalade ytterligare några kronor i skatt för att bekosta ytterligare lite bidrag och förmåner, då skulle säkert vår uppblandning och utrotning bli mycket behagligare.

Kanske bara några gruppvåldtäkter i månaden. Kanske inte lika många rån. Inte lika mycket våld.

Och dessutom kunde vi ge alla våldsmän och sexförgripare ett svenskt medborgarskap, för då skulle ju invandrare, statistiskt sett, inte begå några brott alls. Åtminstone inte enligt Metro och Aftonbladets logik. Det skulle säkert bli mycket lugnare då. Inte ett kaos som kan hota makten.

Etablissemanget vill ha stryktåliga svenskar. Svenskar som snällt accepterar. Makten vill ha lugn. Men lugn är det sista dom kommer att få.


För allt fler har tröttnat på att vara snälla och toleranta. Fler svenskar förstår, att deras trygghet, överlevnad, kvinnofrid inte är värt ett skit om det står i vägen för den mångkulturella statsideologin. Bakom varje brott som media och politiker döljer, finns ett brottsoffer och en familj som inser vad maken tycker är viktigast.

Både flickan i Ronna och tjejerna som fick sina liv förstörda av fyra somalier har vänt sig till nationella nyhetskanaler eftersom etablerade media hotat dom, ställt krav och bett dom ljuga för att brotten dom råkat ut för inte ska orsaka rasism.

Vi kan se, bland framförallt ungdomar, hur många svenskar instinktivt börjat agera mot invandrares ockupationsvåld. Än så länge är det bara i liten omfattning. Men vi kan se i skolor och förorter – hur även svenskar börjat gå samman och försvarar sig. DO har varnat för raskravaller. Och, ja, vi kommer att se våldet öka. Det är klart det gör när dom som tidigare legat ned och tagit emot stryk, reser sig upp och börjar slåss dom också.

Vi kommer att få se fler farsor med basebollträn. Och vi kommer att se svenskar som slänger de vita banden – och tar fram snarorna. Vi ser en nationalism som växer. Både i mankraft, struktur och organisation. Vi ser en rörelse som inte bara är en opposition till dagens samhälle, utan ett alternativ till det.

Fler svenskar kommer att falla. Det är den bittra verkligheten av ett krig. Men medan dom fegaste, svagaste och dom som låter sig hunsas, kommer fortsätta klamra sig fast vid maktens ideologi och underkasta sig rollen som ockuperade, kommer den fritänkande delen av befolkningen att söka sig till det nationella motståndet.

Många av dom kommer själva att bära ärr från ockupationen. Men istället för att göra dom kuvade, har det gjort dessa svenskar härdade. Och dom har blivit förbannade och kompromisslösa. Och dom kommer inte att tveka att försvara sig. Även om det startar upplopp bland dom som tycker svennarna ska hålla sig på mattan. Även om dom så riskerar sina liv.

Det är sådana svenskar som makten fruktar. Det är sådana svenskar som makten gör allt för att den nationella oppositionen inte ska fånga upp och organisera. Men det är precis vad som kommer ske. Det har redan börjat.


Makten vill göra 2006 till sitt mångkulturella år. Låt oss istället, tillsammans, göra 2006 till det värsta år dom upplevt hittills.

Och låt oss göra 2007 ännu värre.

Och låt oss göra 2008 till ett år – som dom önskar att dom aldrig upplevde överhuvudtaget.