Insändare: Vägen till Harmageddon…

Du och jag är respekterade medborgare i Sverige. Vi är självständiga individer och vi har ett namn. Vi har en identitet och ett anseende. Vi tänker och handlar olika. Vi har olika smak och tycke. Vi har dock gemensamma beröringspunkter: vi sätter frihet och integritet högt på dagordningen.

Vi har vänner. Vi är singel, sambo, gifta och har familjer och är ansvarsfulla mammor och pappor till våra barn. Vi försöker vara goda föredömen. Vi kan ta hand om oss själva. Vi kan fatta svåra beslut inom familjen och i anslutning till våra jobb. Vi har tider att passa. Vi har rättigheter, men också skyldigheter.

Vi har körkort, kreditkort, pass, vapenlicens och medlemskort på gymmet. Vi har hus, bil, motorbåt, husvagn, trädgård och vi har fritidsintressen. Vi njuter av god mat och en flaska gott vin. Vi skrattar och vi gråter. Vi har social kompetens och rättspatos.

Vi åker på semester. Vi jagar, fiskar, spelar golf och sparkar fotboll. Vi arbetar. Vi har avancerade jobb och jobb med lägre status. Vi vill att allt skall fungera i landet. Vi har gått i skolor och har akademiska utbildningar. Vi är snickare, rörmokare och bilmekaniker, och konstnärer som låter vår kreativitet förgylla omgivningen. Vi är alla kuggar i samhällshjulet.

Vi är både teoretiska och praktiska. Vi behärskar matematik, kemi, fysik, historia och litteratur. Vi kan fotografera och vi kan köra rallycross. Vi är stolta över vad vi gör, vad vi kan och vad vi har uträttat med våra liv. Vi är omtyckta bland vänner och bekanta. Vi har åkt runt i världen och har sett en hel del. Vi står med båda fötterna på jorden mitt i den svenska vardagen. Kort sagt: vi är människor av vår tid och värda all tillit, respekt och ödmjukhet. Det är vi som bär upp Sverige.

Tillsammans skulle vi, vilken dag som helst, kunna börja hjälpa till att rädda vårt land från den apokalyps som är nära förestående. Fast det får vi inte. Dessutom förvägras vi två av demokratins grundprinciper: rättigheten att protestera mot det som är galet i vårt land, samt den självklara rätten till trygghet i samhället.

Sveriges Gulagarkipelag
Vi har - var och en av oss - kompetens, kunskap och livserfarenhet vida överlägsen den, som finns bland de individer som försöker fånga och stänga in oss i den politiskt korrekta fållan. Och vars främsta mål är att döda vår personlighet och frånta oss vår insikt samt baka in oss i den anonyma, politiska vetedegen. Man vill göra oss till marginella stereotyper, vilket börjar redan på dagis; Sveriges gulagarkipelag.

Trots allt vad vi är och allt vad vi kan… försöker etablissemanget i landet förnedra och förolämpa oss, med vanföreställningen att vi är mindre värda och därför tror sig kunna trampa på oss! Man försöker med hot, repressalier och genom att utestänga oss från det offentliga rummet, förtrycka och baktala oss. Varför? Jo, för att vi utgör ett potentiellt hot mot likriktningen. Detta genom att vi vågar peka på sanningen. Den obehagliga och obekväma sanningen. Sanningen som Sveriges samlade administrationer, tillsammans med mediaföretagen, konsekvent försöker tiga ihjäl, som om den aldrig hade existerat.

Vad då för sanning? Jo, det utan någon som helst jämförelse största socialpolitiska problem som Sverige någonsin konfronterats med! Den besinningslösa invandringen till landet, med tillhörande katastrofala effekter som den medfört: ekonomiska, kriminella, religiösa, sociala, politiska, kulturella, demografiska…

Vi är naturligtvis mycket medvetna om att vi har rätt. Dessutom är det statistiskt fullständigt osannolikt att, alla med avvikande åsikt - från den av etablissemanget vedertagna - kan ha fel. Det är tryggt att veta!

Hur länge…
Vi känner förstås till att makt korrumperar. Vi vet samtidigt att det är de mest obegåvade, osäkra och individer med svagt självförtroende och de sämst intellektuellt bemedlade som faller för frestelsen att missbruka makten. Man ser helt enkelt en billig möjlighet att sätta sig på andra; utan att närmare behöva precisera varför! Dessutom behöver man inte prestera något väsentligt.

Att hävda sig på andras bekostnad, är förstås lika befängt som oacceptabelt. Sveriges båda maktcentrum; mediaföretagen inom press, radio och TV samt politikerna, har dock valt att gå denna primitiva och på sikt mycket olyckliga väg. Osökt dyker denna fråga upp:

- Hur länge skall vi acceptera att bli behandlade som mindre vetande? Uppfattade som obildbara idioter om vi försöker göra vår röst hörd. Då vi med allra största bestämdhet vet att, många av oss är långt mer begåvade och i all väsentlighet smartare än de som kallar sig politiker och journalister.

- Hur länge skall vi svälja och bita ihop? Då relevant kritik endast bemöts med förödmjukande, vilseledande och förnedrande invektiv. När det som dagligen händer runt omkring oss, oförfalskat och med uppenbar tydlighet visar att vi oftast har fullständigt rätt!

- Hur länge till skall vi tvingas knyta våra händer i byxfickorna? I ilska över att behöva stå och se på, utan att få göra något, när vårt hemland sjunker allt längre och djupare ner i ett mörkt, svart hål. Vi ser ett Sverige i upplösning.

- Hur länge skall vi godta diagnosen ”rasist” eller ”främlingsfientlig”, då vi inte sväljer den politiskt korrekta medicinen som ordineras i starka överdoser av etablissemanget? I samband med att åsiktsdiktaturens hantlangare desperat, genom alla tillgängliga medel, försöker proppa oss fulla med hycklerikoncentrat, desinformationssuppositorier och propaganda via medialt dropp, kompletterat med samhällstillvänd rehabilitering genom SVT:s ”hemma hos reportage” i något förortsghetto i Malmö eller Stockholm. Allt detta i ett enda syfte: förhindra självständigt tänkande.

I gamla Sovjetunionen pumpade man så kallade dissidenter och oliktänkande fulla med penicillin för att blockera hjärnan. De besvärligaste låste man in. I Sverige stänger man dem ute…!

Ovärdigt ett EU-land 2008
Varför vill man oss då så illa? Media och politiker. Vilka i realiteten i Sverige lever i en korrupt symbios, där man är starkt beroende av varandra. Det finns en tyst överrenskommelse, och där man gemensamt stulit och låst in demokratin på tidningsredaktioner och i SVT:s studior. Därmed tillåts den inte utvecklas med sin inbyggda dynamik. Samtidigt hindras demokratin effektivt från att nå det offentliga rummet.

Hade demokratin fått fri tillgång till den centrala samhällsscenen, skulle media i sin nuvarande form omedelbart kollapsa, och den politiska hierarkin självdö. Därför är man livrädd för att ballongen skall spricka, och sanningen nå rampljuset. Ett annat gammalt beprövat grepp man använder är: censur. Därmed har den totalitära staten visat sitt allra fulaste tryne. Medborgarna är vare sig värdiga eller betrodda att, hantera sanningen eller demokratin. Detta är ovärdigt ett EU-land år 2008. Visst, jag talar om åsiktsdiktaturen Sverige!

De flesta människor äger en stolthet, en del mer andra mindre. Vi som inte nöjer oss med manipulerade eller färdiga sanningskoncept, alternativt tillrättalagda åsikter - har mycket av både det ena och det andra: stolthet och integritet. Och detta skall vi vara mycket rädda om! Att försöka trampa på oss låter sig aldrig göras… Aldrig!

Frågan är bara: hur länge skall vi tillåta oss att bli hunsade och förödmjukade av media och politiker, och inte tillåtas att själv få bestämma hur vi vill att det skall se ut i vårt eget land? Vill vi att våra kvinnor skall låsa in sig, i rädslan över att bli våldtagen om de går utanför dörren? Vill vi leva med risken att få en rånares kula i skallen på väg till banken, bensinmacken eller till videobutiken? Vill vi att våra barnbarn skall vakna upp till böneutroparens gnällande från någon minaret i kvarteret?

Med dagens utveckling, håller vi sakta men säkert på att slussas in i ett totalitärt system - präglat av autokratins intolerans - genererat av hot, invektiv, repressalier och trakasserier mot dem som inte inrättar sig i det multikulturella ledet. Samtidigt som det barkar i väg mot ett oundvikligt Harmageddon.

Orolig medborgare