Motsatsernas ordkonstnärer

En bärande idé med propagandan i George Orwells klassiker ”1984” var att folket genom ständig upprepning skulle anamma nya definitioner av ord. Frihet är slaveri, fred är krig osv. Så fungerar även dagens samhälle, även om dagens samhälle inte är ett uttalat fascistiskt sådant. Man måste läsa mellan raderna för att förstå detta. Några av de ord man omdefinierat tänkte jag gå igenom idag.

Det första och mest grundläggande är ordet demokrati. Demokrati betyder folkstyre. Folket ska styra, med andra ord. I modern tid har det fått betydelsen lika rösträtt, att det finns olika alternativ att välja mellan i valtider, att få yttra sig utan att riskera repressalier osv. Numera har man ändrat även detta. Man säger sig försvara demokratin genom att inskränka den. T ex vill man inte ”legitimera” de som man anser vill inskränka demokratin. Man kallar också vanligt folks, för makten motstridiga, åsikter för ”vardagsrasism” och ”smygrasism”. Man har dock aldrig lyckats belägga denna utbredda rasism, men det är helt accepterat att prata om den som om den faktiskt finns.

Demokrati har följaktligen fått innebörden att ett fåtal utvalda får definiera samhället och det som pågår i detta. Demokrati är således numera inte folkstyre, utan ett fåtal utvaldas styre. Det var sannolikt ganska länge sedan makten i Sverige var så rädda för ord och åsikter, som man är idag.

Grunden för att omdefiniera olika begrepp är ett desperat försök att moraliskt motivera sitt diktat. Folk får ha åsikter om skolpolitiken utan att man anklagas hata elever och lärare och man får ha åsikter om äldreomsorgen utan att man påstås vara fientlig mot pensionärerna. Man får även diskutera kostnaderna för denna politik utan att man får höra det imbecilla argumentet att ”spelar det nån roll om man är pensionär eller inte?”. Jämför detta med diskussioner om invandringens kostnader och argumentet ”spelar det nån roll om man är invandrare eller inte?”. Och naturligtvis hatar man invandrare om man inte gillar regeringens invandringspolitik… Att anklaga den som har en annorlunda åsikt för detta är bara ett sätt att inte behöva försvara sina egna åsikter. De döljer sina händer genom att kasta sten.

En nyligen uppdykande motsatsernas ordkonstnärer är MUF med sin nya kampanj ”Jag älskar SWE”. Man säger sig älska Sverige samtidigt som man säger att Sverige inte finns. Man säger sig också vara för mångfaldsnationalism samtidigt som man säger att svensk kultur är att blanda svensk kultur med andra kulturer. Man säger sig också vilja definiera alla människor i Sverige som svenskar. Vad nu det ska tjäna för nåt syfte. Och trots att man säger sig älska Sverige rackar man ner på svenskarna som aldrig förr. Vi sägs bara vara kapabla att skapa ett ”pytteland knappt värt att ta på allvar”, vi är ”enfald” och vår kultur duger inte om den inte blandas med andra.

En annan definition är flykting. Alla som söker asyl i Sverige blir kallade flyktingar, redan innan asylutredningen ens påbörjats. Och de som gömmer sig undan avvisning efter att ha blivit bevisade inte vara flyktingar, döps om till ”gömda flyktingar”. Det senaste tillskottet är ”papperslösa flyktingar” vilket tycks vara exporterat från USA där man kallar de olagliga invandrarna för ”undocumented”. I sammanhanget är detta samma som om man skulle kalla våldtäktsmän för ”otillfredsställda män”. Att kalla någon för flykting, som inte är det, är ett hån mot verkliga flyktingar. Att hjälpa någon som inte behöver hjälp är inte solidaritet utan något helt annat.

En annan term är ”svensk”. Det finns en viss hysteri med att kalla människor svenskar, som om man inte bejakar deras lika värde om man inte gör detta. Men varför ska irakier, somalier, danskar etc skämmas för vilka de är? Varför måste man kalla dem svenskar om de har svenskt medborgarskap? Alla har rätt till sin identitet och det är inget fel i att vara icke-svensk. Inte kallar vi apelsiner för äpplen? En kalv som föds i ett stall är fortfarande en kalv, inte ett föl. Att kalla den föl är att säga att det är fel att vara kalv. När ska alla dessa ordlekar sluta? Klarspråk skulle alla må bättre av och kanske skulle vi kunna diskutera och till och med lösa en del av problemen i samhället?