Mångkulturella erfarenheter, del 7

I mina tidiga år var jag relativt skonad från mångkulturen, dock skiljdes mina föräldrar och de flyttade. Jag flyttade med min mor till en ort utanför Malmö, som är betydligt mer dekadent än stället jag bodde i ute på landet tidigare, och min far flyttade till en by lite utanför.

Av detta minns man inte så mycket av de invandrare man mötte. Förutom att när min far en gång skulle hämta mig hos en arab som jag på den tiden var kompis med. Denna arab bodde på andra våningen, och hade en balkong. När min far stod utanför och väntade på mig, spottade personen i fråga min far i ansiktet, en kille på kanske 5 år spottar alltså en annan helt utan anledning i ansiktet.

Sedan går det ett par år, man börjar skolan. Där minns jag speciellt en afrikan som brukade vara på mig, både med ord och fysiskt. Dock så visade min äldre bror att detta inte var acceptabelt, och det lugnade ner sig. Men fortfarande såg jag det inte som om han var en invandrare, utan vilken person som helst. För övrigt har min uppväxt varit relativt neutral, mina föräldrar har inte talat illa specifikt om invandrare, förutom att "akta dig för spaggarna" när jag skulle gå ut.

Efter ännu ett par år när min mor gift om sig flyttar vi till ett villaområde i en annan del av staden. Själva villaområdet var hur bra som helst, hade många kompisar i närheten av mig själv. Dock behövde man inte gå långt för att nå de "uppblommade" områdena. Så fort man började på högstadiet var inte livet lika bra längre. Mer eller mindre varje dag upplevde man saker från dessa invandrare, ibland något mindre som att de sa något kränkande till en själv/andra, till att polisen var och hämtade in någon för olika anledningar. Lyckades klara mig relativt bra, trots att man då och då yttrade vad man tyckte om saker och ting lyckades man genom att fjäska (hade inte mycket till val om man inte ville ha stryk) att klara sig. Var väl en gång där en arab jämt och ständigt var uppkäftig som jag fick nog, jag slog honom på armen, han slog tillbaks på min arm, och då drog jag till honom i huvudet vilket ledde till att han började gråta och hotade om hur mycket stryk jag skulle få. Själva händelsen var nästan okontrollerad från min sida, jag bara gjorde det, och man var ju rädd för konsekvenserna med tanke på invandrarnas majoritet på skolan, dock hände aldrig något.

En kväll skulle jag även gå på disco (heter det så fortfarande?). Jag och min närmre umgängeskrets undvek helst gärna detta, med tanke på hur ofta det uppstod hotfulla situationer på ställen som dessa. Men vi bestämmer oss ändå för att gå ut. Vid tågstationen, i väntan på några kompisar, kommer ett invandrargäng på 20-30 pers, i kanske 15-20 årsåldern och attackerar mig först bakifrån och sedan även min kompis. Efter ett par slag och sparkar, varav min kompis fick sin näsa skadad rätt rejält springer dom iväg. Några väktare dyker som tur upp, annars hade det nog kunnat sluta illa, särskilt med tanke på hur min kamrat började skrika "jävla invandrarjävlar". Vi gjorde en anmälan, vad som bör noteras är att vi även blev mycket väl behandlade av polisen, och dessa skjutsade oss hem. De ringer även och skickar ett par brev efter vår anmälan, tyvärr har vi inte den blekaste vilka det var som utförde dådet, så anmälan läggs efter ett tag ner.

Sedan blir jag 15, får äntligen min moped jag gått och längtat efter. Hinner ha den dom sista dagarna över sommarlovet, innan den ställs in i garaget över vintern. (Vid det här laget hade jag flyttat till min far, vid ett betydligt mer kulturberikat lägenhetsområde, eftersom min mor skulle flytta ut på landet och jag inte ville byta skola/kompisar). När jag, min far och bror tröttnat på detta område hittar vi ett hus inte långt bort, som är bättre skonat. Flytten börjar, och jag får i uppgift att köra min moped till det nya området. Går ner i garaget, och moppen är inte kvar. Trots att den vägde 90kg, och hade tre lås var den borta. Efter att ha fått höra mycket troliga uppgifter vet jag vilka dessa är, gör tyvärr ingenting åt det, utan nöjer mig med försäkringen från mopeden.

Sedan går ett par år, dessa har ju såklart inte varit händelserika, men eftersom det är vardagsmat är det inget man lagt på minnet. Jag och en kompis är ute och tittar på konsert på ett allmänt ställe. På väg hem dyker 5-6 kulturberikare upp. De vill ha min kompis öl. Vi står och tjafsar en rätt lång tid, och vägrar gå med på deras krav. Till slut drar en av turkarna kniv, och vi tvingas ge ifrån oss ölen, innan de springer ifrån platsen lovar de att döda oss om vi polisanmäler det.

Sedan dess har jag inte varit med om något större, utöver det vanliga. Jag är ju dock såklart inte ensam om att uppleva detta, både släktingar och vänner har haft sina erfarenheter, dock är nog jag den som drabbats värst än så länge. Min familj börjar vakna upp och visa sitt missnöje, och kan nog lugnt säga att det inte blir något av de sittande partierna från deras sida i nästa val. Med kompisar varierar det, vissa är "hobbynazister'", talar gärna illa om invandrare utan grund när ingen är i närheten, men ändrar kvickt åsikt om de kan bli påkomna. Vissa, speciellt kvinnor, förstår sig inte alls på att jag kan tycka som jag gör, men man lyckas stegvis få dem att inse mer och mer.

Annars är det min bror och en nära kompis som vaknat upp ordentligt. Har planer på att organisera mig, men eftersom jag snart ska göra lumpen, och även framtidsplaner att söka till polis har jag inte riktigt velat, då mina åsikter tillsammans med engagemang skulle omöjliggöra detta.

Kristoffer

Har du också erfarenheter du vill dela med dig av? Skriv till Rakryggad på adressen rakryggad_blogspot[snabel-a]yahoo.se.