16 oktober, 2005

Brottsligheten allt större problem – ska svenskarna DNA-registreras?

Socialdemokraternas politik, som allt mer lånar karaktärsdragen från Moderaterna, har lett till en brottslighet av aldrig skådat slag i Sverige. Nya brottstyper, upplopp på fängelser, rymningar, mer gatuvåld och överfulla häkten visar på hur slutet och otryggt samhället har blivit i och med den politik som förs.

Fallet med tioåriga Helén från Hörby och andra segdragna mordfall har fått professor Madeleine Leijonhufvud och före detta rikspolischef Björn Eriksson att föreslå att svenska folket ska DNA-registreras. Brotten blir lättare att lösa då, menar man i en debattartikel i DN för drygt ett år sen (DN Debatt 27 november 2004).

”Skälen för ett sådant register är så många och så starka att vi inte ser hur vi kan försvara att inte utnyttja den möjligheten.” skriver duon.

Ett annat sätt vore att kameraövervaka varenda gata, vartenda hem, varenda arbetsplats – ja kort och gott varenda medborgare. Detta vore också mycket effektivt då alla brott skulle kunna bevisas.

Jag kan inte bli annat än förbannad. Först för man en politik i åratal som så fullständigt ignorerar folkviljan och som sparkar undan grundvalen för demokrati och folkhem, och nu vill man helt och hållet ignorera folks integritet för att komma tillrätta med effekterna av den förda s.k. politiken! Precis som ”integrationen” och dess misslyckande, ska återigen en minoritet inskränka på den personliga integriteten för majoriteten. Handlar det inte om att införa kvotering och regler mot ”diskriminering” så är det registrering som ska utföras.

Det större perspektivet
Hela samhällsideologin som byggt dagens sönderfallande samhälle, är beroende av att samhället i stigande grad inför allt mer kontrollåtgärder, lagar och inskränkningar i demokratin och rättsstaten. Det må handla om lagar mot diskriminering där den anklagade ska bevisa sin oskuld, kvotering för att komma tillrätta med den inbyggda problematiken i mångetniciteten, ett växande behov av lås och säkerhetsanordningar, särskilda myndigheter för att hantera mångkulturens baksidor osv. Samhället blir ett nätverk av bestämmelser, tillsynsinstanser, föreskrifter och propåer för att hela tiden kompensera för den bristande stabilitet som ett mångkulturellt/mångetniskt samhälle innebär. Man kan kalla det hela för systemsamhälle.

Ett fungerande samhälle
Motsatsen, som jag ser det, är ett homogent Sverige, som vi hade fram till 60-talet. Det samhället bygger på en naturlig och historisk gemenskap och har inte alls samma behov av kontrollfunktioner som ett systemsamhälle. Det kan vara något att tänka på för Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson när de, i desperata försök att komma tillrätta med problemen, trasslar in sig allt djupare i systemtänkandet.

1 kommentar:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.