Fram för positiv integration!

Under flera decennier har både politiker och journalister försökt göra Sverige mångkulturellt, men i själva verket bara lyckats splittra Sverige i dem som har och dem som inte har, i svenskar och invandrare och i dem som får och dem som inte får yttra sig. Att hela projektet har misslyckats har, i min mening, att göra med att den aldrig hade förutsättningar att lyckas. Detta beror på två saker separat: dels mångkulturen som idé. Den som är något bevandrad i historia är medveten om att ett sammanhållet samhälle kräver att det är fler faktorer som enar medborgarna, än som skiljer. Mångkultur bygger på motsatsen.

Den andra aspekten är demokratiaspekten. Demokrati är, hur man än formulerar det, förmågan att fortplanta folkviljan till politiskt styre. Här har Sverige blivit allt sämre och i vissa områden katastrofalt dålig. Utan att gräva ner mig i hur situationen ser ut i de politiskt tabubelagda områdena integration, mångkultur och invandring fokuserar jag på ett annat område där demokratin är satt ur spel, och som därmed kraftigt påverkat Sveriges utveckling.

Härifrån till mångkulturen
Det jag åsyftar är relationen journalister-politiker. Om inte demokratin var satt ur spel, så skulle journalisterna ifrågasätta politikerna om varför det skiljer mellan ord och handling från politikernas sida.

Låt mig exemplifiera:
Lars Leijonborg har i ett otal gånger talat sig varm för mer invandring och i det närmaste öppna gränser. Man skulle kunna tro att han därmed lever som han lär. Så är inte fallet. Herr Lars Leijonborg bor på Östermalm – inte i Rinkeby, inte i Rosengård, inte i Bergsjön. Om demokratin inte var satt ur spel av den politiska klassen och den massmediala sektorn, hade naturligtvis den självklara frågan dykt upp för länge sedan: varför bor inte Lars Leijonborg i Rinkeby? Eller i Bergsjön? Eller Rosengård? Mönstret är genomgående hos nära nog samtliga politiker och journalister. Mona Sahlin bor i Nacka, Göran Persson på storgods i Sörmland osv.

Varför bor inte redaktörerna och journalisterna på de stora tidningarna DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Expressen i Rinkeby? Är det nåt fel på Bergsjön, Hammarkullen och Rosengård? De har ju själva skapat dessa områden efter amerikansk förebild – nog måtte de väl vilja bo där i den politiska utopi de i åratal pratat sig varma för?

Rätt ska vara rätt
För att rätta till de missgrepp som begåtts föreslår jag en åtgärd som jag väljer att kalla positiv integration – ett namn försett med pekpinne precis som i ”positiv särbehandling”. Dagens slutna samhälle är fullt av dessa pekpinnar.

Positiv integration innebär helt enkelt att Lars Leijonborg och hans familj får flytta ut till Rinkeby, samtidigt som en familj i Rinkeby får flytta in i familjen Leijonborgs tidigare hem. Detsamma gäller alla politiker som propagerat för mångkultur, eller hållit sig tysta under införandet av mångkultur. Även redaktörer, journalister, proffstyckare, programledare och ”experter” av olika slag ska leva som de lär. Projektet skapar förståelse för makten om de beslut de fattar och de får också leva i den tillvaro som de tidigare hade råd att segregera sig ifrån.

Det värdefulla med Positiv Integration är att dessa makthavare sannolikt kommer att ändra sin agenda till en mer folkvänlig och folkförankrad sådan. Politiken demokratiseras.

Världen behöver många folk och kulturer – inte en och samma mångkultur.