Summering av dialog med riksdagsledamöterna

Inom kort går de 349 riksdagsledamöterna på sommarlov och det är dags att summera, eller åtminstone upprätta en delrapport, dialogförsöket med riksdagen. Av de 349 ledamöterna var det sju som visade livstecken ifrån sig och bekräftade att de fått mitt öppna brev. Den stora majoriteten förblev mållösa. Det innebär en svarsfrekvens på 2 % från våra folkvalda. Med tanke på att var och en har en skattefinansierad lön på 52 900 kronor i månaden får detta anses som minst sagt ruttet. Särskilt med hänsyn till att mina frågor var av den karaktären att svaren inte kräver efterforskningar, utan snarare en samvetskoll och svar fritt från hjärtat.

Ett svar på mitt öppna brev kan näppeligen ta mer än 30 minuter att rafsa ner. Men det var tydligen alldeles för höga anspråk på de flesta av dem. Vart är alla de som vanligtvis är så högljudda i massmedia? Var är Fredrik Malm (fp), Kalle Larsson (v), Maria Wetterstrand (mp), Mauricio Rojas (fp), Marita Ulvskog (s), Carl B Hamilton (fp), Mikael Damberg (s), Fredrick Federley (c), Birgitta Ohlsson (fp), Kent Härstedt (s), Inger Davidson (kd), Pär Nuder (s), Lennart Sacrédeus (kd) och så vidare?

Att debattsmitarna är i så stor majoritet borde oroa varje svensk. Och de svar som hittills kommit visar att Sverige är i mycket stor fara. Gräddan av den politiska klassen kan inte svara på enkla frågor – men de ska klara av att styra Sverige? Det är en ekvation som inte går ihop!

Varje månad betalar skattebetalarna riksdagsledamöterna 18 462 100 kronor. På ett år blir det nästan 222 miljoner kronor bara i lön till dessa. Inga andra förmåner eller tillägg medräknade. Mina frågor i det öppna brevet var enkla. Lönen är hög. Svaren är få.

Man kan summera frågorna som följer:

Vad fick ledamöterna att anta doktrinen att mångkultur är den bästa för Sverige?

Etniska motsättningar finns i alla heterogena länder i världen – varför trodde man att det inte skulle ske i Det Nya Sverige?

Varför väljer man att hjälpa få flyktingar för mycket pengar, när man kan hjälpa många flyktingar för lite pengar?

Ska svenskarna eller immigranterna anpassa sig?

Hur kan en växande befolkning lösa den förmenta åldersproblematiken?

Varför för de en politik som gör oss svenskar till minoritet i vårt eget land?

Varför arbetslöshetsinvandring när vi har en hög arbetslöshet?

Varför ska fattiga länder berika oss med sina utbildade människor?

Varför bor ledamöterna i svenska områden när de hyllar mångkulturen?

Min slutsats är att dialogförsöket misslyckades. Samtidigt förmådde jag med detta visa hur illa ute Sverige faktiskt är. De sju riksdagsledamöter som svarade ska ha ett enkelt tack då de klarade av med det som mer streberaktiga ledamöter inte klarade. Efter riksdagens sommarlov finns det alla anledning att initiera ett nytt dialogförsök med riksdagen. Kanske genom ett offentligt möte vid riksdagens portar?