Fin i kanten och rutten in till märgen

För mig som luttrad kritiker är det enormt underhållande att se riksdagspartierna betona sin godhet och ”ta avstånd” från människor och åsikter. Rädda för att bli nedkletade av att befinna sig i närheten av åsikter de själva inte kan ställa upp på genomför de en balett som både skapar magknip och får huden att krulla sig. Mona Sahlin har varnat de borgerliga partierna för att samarbeta med Sverigedemokraterna (sd) samtidigt som hennes eget parti i vissa kommuner är beroende av samarbete Sverigedemokraterna.

Det är jättefel att samarbeta med sd efter att medieföretagen i åratal visat bilder från partiets tidiga år där en brokig samling människor, däribland s.k. skinnskallar, öppet visat sin sympati för partiet. Bilder som rullar på TV flera gånger varje år. Riksdagspartierna tycker att de är bättre än sd. Godare, helt enkelt. De står alla för liberalism. Människor som inte står för liberalism är onda. Riksdagspartierna lever nämligen kvar i tiden före renässansen då det fanns en god sida och en ond sida. Man märkte aldrig av renässansens djupare analys som grundar sig på orsak och verkan istället.

Nej, det handlar om att ”ta avstånd” från Sverigedemokraterna, trots att det inte är sd som skapat dagens misslyckade samhälle. Men hur är de andra partierna om man betraktar dem så som medieföretagen betraktar sd? Låt oss börja med Socialdemokraterna. Mona Sahlins parti som avlönar henne med 1,5 miljoner kronor per år. Sossarna grundade världens första rasinstitut som låg till grund för Hitlers rasinstitut. Centern (dåvarande Bondeförbundet) var också drivande i detta projekt. Vänsterpartiet tog länge emot partistöd från Sovjetunionen, en diktatur och folkmordsstat av storleken större. Folkpartiet och Moderaterna (dåvarande Högerpartiet) samarbetade i många kommuner i valallianser med nationalsocialistiska partier under både 30- och 40-talet. Hur ofta får vi höra detta när det rapporteras om riksdagspartierna?

Liberalismen har för övrigt sina rötter i klassisk liberalism, precis som socialdarwinismen som är en hörnsten i nationalsocialismen. Riksdagspartierna försöker numera framstå som rumsrena. Men de är fina i kanten och ruttna in till märgen. Det är de som har förstört det en gång trygga, glada och öppna Sverige. Det är de som skyller ifrån sig och pekar finger på partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. De vägrar ta ansvar och de får sin näring från medieföretagen. De är verkligen ruttna ända in i märgen.