Efter hjälten Olle Reiz död, som Rakryggad skrev om igår, vill regeringen införa en lag som gör det straffbart att inte ingripa vid brott. Att det anses nödvändigt med en sådan lag bevisar vilket sjukt samhälle vi tvingas leva i. Det saknas förvisso en hel del civilkurage i Det Nya Sverige, liksom någon med skörbjugg lider brist på c-vitamin, men är en sådan lag rätt väg att gå?
Det första man bör titta på i denna fråga är varför människor inte ingriper när de beskådar ett brott i görningen. Den gemensamma solidariteten är naturligtvis beroende på gemenskapen. Gemenskap i sin tur är beroende på de likheter man delar. Gemenskapen blir aldrig starkare än minsta gemensamma nämnare.
Jag tror också att passiviserandet av svensken spelar in. I ett socialdemokratiskt Sverige som gått över styr är alla handhållna med livrem och hängslen från födsel till död. Detta gäller förvisso inte längre, men har redan fostrat många generationer. Det har under dessas uppväxt alltid funnits en myndighet för varje upptänkligt problem som kan uppkomma i ens liv. Den enskildes insatser har varit allt mindre efterfrågade. Ingen efterfrågan – ingen tillgång.
Den höga materiella standarden gör också sitt till. Ingen får se sin inkomst minska på grund av dåligt anseende för att man inte ingrep. Något som skulle kunna ske i ett samhälle med större naturlig social kontroll. En företagare skulle förlora kunder på grund av försämrad status i samhället och en anställd skulle kunna bli utstött av sina arbetskamrater och tvingas söka sig bort till en osäker ekonomisk framtid. Idag finns det inga risker med att låta bli att ingripa. I ett friskt samhälle skulle det finnas större risker med att inte ingripa då alla skulle dela synen på brottslingen som ett hot mot alla och samhället i stort - om denne inte stoppas på fläcken.
För att bygga ett samhälle som är tryggt måste man börja med grunden. Falska antaganden om att etnisk splittring - på maktens orwellianska kallat ”mångfald” - måste stjälpas överbord. Ett luftslott kan inte skydda mot väder och vind. Olika teorem som säger att upp är ner och bra är dåligt måste samtliga förpassas till dårskapens marker. Om man använder sig av en felaktig karta hittar man inte vägen fram, så enkelt är det. När detta är gjort och alla villfarelser blivit definierade som sådana kan man se skogen – trots alla träden. Där måste vi börja.
Därför är regeringens förslag en åtgärd mot problemets verkan, inte problemets orsak. Med andra ord är regeringens lösning som att stå bredvid pyromanen och kasta vatten på elden samtidigt som pyromanen fortsätter kasta bensin på den. Riktig politik måste handla om att rätta till problemen där de skapas, inte där de syns.
Det första man bör titta på i denna fråga är varför människor inte ingriper när de beskådar ett brott i görningen. Den gemensamma solidariteten är naturligtvis beroende på gemenskapen. Gemenskap i sin tur är beroende på de likheter man delar. Gemenskapen blir aldrig starkare än minsta gemensamma nämnare.
Jag tror också att passiviserandet av svensken spelar in. I ett socialdemokratiskt Sverige som gått över styr är alla handhållna med livrem och hängslen från födsel till död. Detta gäller förvisso inte längre, men har redan fostrat många generationer. Det har under dessas uppväxt alltid funnits en myndighet för varje upptänkligt problem som kan uppkomma i ens liv. Den enskildes insatser har varit allt mindre efterfrågade. Ingen efterfrågan – ingen tillgång.
Den höga materiella standarden gör också sitt till. Ingen får se sin inkomst minska på grund av dåligt anseende för att man inte ingrep. Något som skulle kunna ske i ett samhälle med större naturlig social kontroll. En företagare skulle förlora kunder på grund av försämrad status i samhället och en anställd skulle kunna bli utstött av sina arbetskamrater och tvingas söka sig bort till en osäker ekonomisk framtid. Idag finns det inga risker med att låta bli att ingripa. I ett friskt samhälle skulle det finnas större risker med att inte ingripa då alla skulle dela synen på brottslingen som ett hot mot alla och samhället i stort - om denne inte stoppas på fläcken.
För att bygga ett samhälle som är tryggt måste man börja med grunden. Falska antaganden om att etnisk splittring - på maktens orwellianska kallat ”mångfald” - måste stjälpas överbord. Ett luftslott kan inte skydda mot väder och vind. Olika teorem som säger att upp är ner och bra är dåligt måste samtliga förpassas till dårskapens marker. Om man använder sig av en felaktig karta hittar man inte vägen fram, så enkelt är det. När detta är gjort och alla villfarelser blivit definierade som sådana kan man se skogen – trots alla träden. Där måste vi börja.
Därför är regeringens förslag en åtgärd mot problemets verkan, inte problemets orsak. Med andra ord är regeringens lösning som att stå bredvid pyromanen och kasta vatten på elden samtidigt som pyromanen fortsätter kasta bensin på den. Riktig politik måste handla om att rätta till problemen där de skapas, inte där de syns.
3 kommentarer:
Läste för en tid sedan att man i England uppmanar människor att INTE använda ordet "Hjälp" när de var i fara eftersom andra då kan känna sig "tvingade" att ingripa, med fara för eget liv. Ropa på POLIS !
Den stora skillnaden är att när Sverige var helsvenskt fanns det inga allvarliga bråk att ingripa mot. De flesta som "bråkade" på den tiden hade vett att sluta innan det blev blodvite eller allvar. Det var väldigt sällsynt att någon misshandlades så grovt som sker idag.
Att införa en massa konstiga lagar för att stävja det sjuka samhälle som mångkulturen och normupplösningen skapar är helt vettlöst och bara ett försök av politikerna att få bukt med vissa av symptomen.
Det är mångkulturen som ska avskaffas, de flesta främlingar ska skickas hem och politikerna bytas ut.
DÅ FÅR VI ETT BÄTTRE SAMHÄLLE.
Om det skall införas en lag om civilkurage så bör det i rimlighetens namn även vara tillåtet, som i vissa av staterna i USA, att bära en revolver eller pistol för personligt skydd.
En Smith&Wesson model 36 kaliber 6 mm, får nog plats tillsammans med datorn i lapptoppväskan!
Skicka en kommentar