Salemmanifestationen: En deltagares betraktelser

Jag kommer till Rönninge station, därifrån Salemmarschen avgår varje år, något senare än de flesta. Tåget håller redan på ställa upp när jag kommer in på parkeringsplatsen. Det är som vanligt en varm men något märklig stämning på platsen, en glädje att känna igen många ansikten från hela landet men samtidigt är den dämpad - stundens allvar och det faktum att detta är en sorgemarsch för en ung man som mördades bara för att han var svensk och patriot gör sig ständigt påmind.

Medan facklor och rosor delas ut till deltagarna av de kvinnliga funktionärer så lyssnar jag på radionyheterna via min mobiltelefon. Situationen känns bizarr, eftersom nyheterna talar om att polisen "kämpar för att hålla grupperna i sär" samtidigt som vi, ungefär 800 svenskar, står uppställda fredligt som vilken söndagsklass ute på vinterpromenad som helst. Detta är fjärde gången på fem år jag deltar i Salem, och aldrig någonsin har jag sett en nationalist som uppträtt det minsta aggressivt eller provokativt, än mindre haft några problem med polisen. Inte heller har jag så mycket som sett en enda AFA:it eller någon bortskämd tonårshuligan från någon annan bokstavssekt. Ja, det finns våld i Salem denna dag, ett utbrett, samhällshatande och odemokratiskt våld - men det våldet har aldrig funnits i närhet av marschen. Här är det tusentalet korrekt uppträdande svenskar som varje år vill lägga ner blommor på Daniels mordplats och sedan lyssna på tal som säger att vi aldrig får acceptera det svenskfientliga våldet som en del av vår vardag. Varken mer eller mindre.

Mediabilden av ett nersläckt Salem där innevånarna låser inne sig i rädsla för "nazister" kunde inte vara mer felaktig. Det lyser julmysigt i de flesta fönster. I vissa av dem står folk och tittar på tåget, flera vinkar påhejande eller gör tummen upp. Marschen går tyst genom den lilla kommunen, det enda som hörs är skotramp och journalisternas kamerablixtrande. Det är en sorgemarsch, en reaktion mot något som är sjukt i vårt samhälle - endast en eller två tonåringar som gör sin första marsch talar med sina granne eller svarar i telefon innan någon i dess närhet hyschar dem.

Det är svårt att se riktigt vad huliganvänstern, kvällstidningsjournalisterna eller de etablerade politikerna som fördömer viljan att upprätthålla Daniels minne, är rädda för. Kanske är de de tre blonda tonårstjejerna som går bakom mig? Kanske är de de ordningssamma och välklädda unga män som tyst går med en en ros i ena handen och en sorgsen och allvarlig min? Eller är det de äldre kvinnor som jag känner igen från flertalet andra svenskvänliga möten? Det känns så orimligt att just denna samling människor som sköter sig bättre än 99 % av alla former av offentliga sammankomster skulle upplevas som "onda", "extrema" och "farliga" av någon? Farliga för vem?

Det är också samtidigt en marsch av både vänner och främlingar. Jag går inte med någon jag känner men det känns ändå som att man är bland bekanta som man har något djupt och varmt gemensamt med. Den unga killen i AIK-tröja till vänster om mig går inte heller med sin kompisgrupp utan "ensam". Det är uppenbart att det är hans första marsch, han är påtagligt orolig och tittar hela tiden sig omkring när lokalbefolkningen ute på eftermiddagstur stannar till och beskådar paraden. Varje gång tåget stannar till så tittar han framåt för att se om det är något fel, han uppträder förmodligen som jag gjorde under min första marsch. Jag och andra lugnar honom, att det inte är någon fara och att han inte ens kommer att få se en enda motdemonstrant. När man kort samtalar med andra känns det vant, som om man känner varandra på något sätt trots att vi inte ens presenterat oss för varandra.

När tåget kommit upp till den gatukorsningen där mordet skedde är det dags att släcka facklorna och lägga ner blommorna vid det trämonument som varje år tillfälligt sätts upp på plats. Jag känner igen flera personer som kände Daniel, någon av tjejerna har till och med talat något år. Det hela får mig att tänka på hur media och vänsterextremister brukar påstå att Daniels mamma skulle vara emot manifestationen, trots detta brukar hon nämligen närvara och för något år sedan fick hon ett brev uppläst av en av talarna. Någon dag senare skall jag också slås av ett påstående av en Expo-aktivist i tidningen Journalisten som skriver att polisen inte släpper fram journalister, att det är avspärrat 50 meter åt varje håll under marschen. Påståendet är verklighetsfrämmande, någon sådan situation finns inte och det rör sig ett flertal journalister och fotografer obehindrat i området.

De flesta journalister håller sig längst bak till vänster om scen, de ser inte riktigt så rädda ut som de kommer att vilja ge uttryck för när de kommer hem och skall skriva om kvällens händelser. I kontrast till detta leker ett flertal småbarn kring några stenar på andra sidan av publiken - tyvärr har de inte välsignas med någon snö att leka med i år medans de tråkiga vuxna står och lyssnar på trista tal. De minsta barnen på plats bärs av sina förländrar eller sitter i barnstol. Så här har det sett ut år efter år efter år i Salem utan att media skrivit om det eller visat bilder på det. De passar förmodligen inte deras syften att presentera den bild av Salemmarschen som de själva på plats blir vittnen till.

När vi står här och talen och musikframträdanden skall ljuda så hörs dagens enda utbrott från extremvänstern vi får ta del av. En mindre grupp människor i skygg av mörkret skriker först "Inga fascister på våra gator" och sedan "mördare" innan de tycks sluta att existera. Debattinlägget väcker ett och annat skratt. Vilken fullständigt surealistisk situation! Här går vi som sörjer ett mord på en ung svensk man och blir kallade för "mördare" av antidemokrater som inte bara hyllar detta mord utan har gjort banderoller med texter som "En av dem mördad - nu tar vi resten".

Detta var den nionde marschen på raken. Varje år har antidemokraterna lovat att stoppa marschen, inget år har de ens lyckats visa sig för oss som deltar i sorgemarschen. Det enda deras samhällshat räcker till är att för några timmar göra idyllen Salem till en kravallzon där de enda som drabbas är villabor och andra vanliga svenskar. I brist på annat ger man sig på polisen när de försöker upprätthålla ordningen och brandkåren när de skall släcka vänsterextremisternas mordbränder. Polisen har direktiv från sin ledning att inte ingripa mot de kriminella antidemokraterna, det kan upplevas som "provocerande" säger man från polisens håll efter vänsterkravallerna i Göteborg i samband med EU-mötet 2001.

När talen är över och trubaduren på scenen traditionellt till sist avslutar med Ultima Thules Fäderneslandet är det dags att återgå till samlingsplatsen. Alla jag ser verkar nöjda med marschen även om det var något färre deltagare i år än tidigare. Nationaldemokrater höjer humöret ytterligare genom att gratis dela ut sin tidning Nationell Idag. När det är dags att säga hejdå och sätta sig på pendeln hem igen lyssnar jag på radionyheterna igen, "polisen lyckades hålla de båda grupperna i sär" berättar den kvinnliga radiorösten och det är svårt att begripa att det är sorgemarschen över Daniel Wretströms minne hon syftar på.

Vi ses i nästa december Daniel, i Salem som brukligt!