En spade förblir alltid en spade

Det finns en förkärlek inom den systemkritiska sfären att inte hymla eller försköna. En spade är alltid en spade, även om den kan beskrivas på andra sätt är det raka språket alltid det tydligaste. Detta är av godo och ska också gälla om politiken.

En person, eller för den delen en kvällstidning, som envisas med att kalla meningsmotståndare för diverse hånfulla tillmälen som rasist eller extremist är inget annat än debatthaverister, eller debattsmitare om man så vill. De vill absolut inte prata om sakfrågorna för deras föregående interna analys har visat att de med stor säkerhet skulle förlora debatten.

När det gäller islam kan man med stor säkerhet säga att, i länder där det politiska styret eller majoriteten av folket, är muslimer har kvinnor det sämre än i andra länder. De som förskönar eller bortförklarar de islamistiska avarterna är därför inget annat än kvinnosvikare. Det tål att upprepas: kvinnosvikare!

Detta borde vara ett oerhört dilemma för mångfaldsapologeterna som förespråkar tolerans när islam står för just underkastelse - inte tolerans (apologet är ett annat ord för försvarare, men kan med lätthet också jämföras med engelskans apologize=be om ursäkt).

Även nationalitet hör till denna diskussion. Det finns en slags moralpanik bland de PK:ta att kalla alla för svenskar, för att på så vis på något underligt sätt försäkra sig om att alla har samma människovärde. Detta kan lätt bli komiskt när de betecknar Samir eller Muhammed som svensk, för om Samir eller Muhammed då säger att de inte alls är svenskar utan att de är algerier, respektive irakier, blir den PK:te genast en generad stammande liten svansviftare som inte vet vart han ska gömma sitt pionröda plyte. Men nationalitet är inte ett medlemskap i en frimärksklubb. Svensk kan man inte bli, svensk är något man föds som. En spade förblir alltid en spade.