Reinfeldt gör en Leijonborg

I två val på raken har Folkpartiet bedragit väljarna med sitt uppenbart bedrägliga språkkrav. När valen vanns glömdes språkkravet bort – rösterna hade man ju redan fått. I valet 2002 tredubblade Folkpartiet sitt väljarstöd och det enda man kan härleda detta till är just språkkravet. Äntligen, tänkte många väljare och hoppades att äntligen hade ett riksdagsparti fått upp ögonen för det sönderfallande mångkulturella experimentet. Men tji fick dem, det var vara valfäsk som sedermera brändes vid.

I valet därpå återanvändes samma bluff, men med begränsat resultat – väljarna hade ju fått se skillnaden i ord och handling från Folkpartiet – partiet för alla andra folk. Men nu är det dags igen. Denna gång är det Reinfeldts tur att dra väljarna vid näsan gällande immigrationspolitiken. Man vill nu att den som vill få hit sina anhöriga ska arbeta eller på annat sätt kunna försörja sig själv, samt ska denne ha en bostad som är tillräckligt stor för hela familjen.

Antingen är detta förslag, som jag tidigare antytt, ett försök att bedra väljarna och rycka vapnen ur nävarna från Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna i valet 2010 - eller så är det ett seriöst försök att mura igen sprickorna i fasaden på ett sedan länge havererat samhällsexperiment. I det senare fallet tycks det viktigare att rädda experimentet än själva Sverige.

Och vad innebär det senare? Innbär det att man erkänner att alla systemkritiska aktörer hade rätt när de tidigare framhållit att immigranterna går på bidrag och kostar pengar? De hånades då som ”främlingsfientliga”. Om de hade fel varför vill då Reinfeldt införa detta krav nu?