Mångkulturella erfarenheter, del 5

Hej!

Jag är en mamma som bor i södra Sverige, med två fina barn som är 3 och 8 år. Efter att nu läst om andras historier känner jag en styrka och ett behov att själv berätta hur vi har det här i vår fina stad. Vi bor i ett ghetto, där ingen vill bo egentligen, men någonstans måste man ju bo. Här finns både inbrott, rån, misshandel, daglig vandalisering, narkotikahandel, vapen, skottlossning, ja kort sagt: vårt eget lilla Rosengård.

Vi har även en multikulturell skola här, där min son har gått sen ettan. Pga alla utmärkelser denna skola fått trodde jag att ALLA barn prioriterades, men har fått inse att om man är en svenskfödd är man inte berättigad till hjälp. Min pojk är en av ett tiotal svenskar på skolan. Min son har sedan liten lidit av ett visst funktionshinder. Han har haft svårt att prata, svårt att kommunicera, svårt med balans och motorik, svårt att läsa av sociala koder, och väldigt svårt att återge händelser. Under hans skolgång har flera händelser först kommit till mig månader efter - när det är försent att agera. Med andra ord, min son är ett barn som behöver mycket stöd, hjälp och engagemang.

När vi började på skolan bad jag om ett möte med lärare, rektor och mig själv för att visa de utredningar och riktlinjer för hans bästa utvecklingsmöjligheter. Alla pratade så fint om att arbeta individuellt med hans starka sidor, som de gör med alla barnen i skolan. Jag kände mig trygg efter det mötet och var glad för att känna tillit i att kunna lämna min son i skolan. Första dagen var jag med, så den gick jättebra, men kände mig lite modfälld pga att jag var den enda svensken där, kände mig som en utlänning. Visserligen har han en svensk lärare, men just att alla surrade på sina egna språk, och läraren var ju upptagen med klassen. Andra dagen kom han hem och ville byta skola. Här började en kamp varje morgon efter detta om att få honom till skolan, ett försök att förstå det han inte berättade, det skolan aldrig såg. Men jag såg att nåt var fel.

Här började även mina klagomål, alla möten som jag försökte förklara min oro och blev då kallad för ”hönsmamma”. Jag undrade hur det gick med hans stöd, för enligt andra skulle man tydligen ha ett protokoll på handlingsprogram för barnen. Något sådant hade de inte upprättat. Dagligen kom han hem med ord som jag anser att man inte kommer hem med, för att fråga mig vad de betyder; svennebög, bögjävel, knulla din mamma, fitta, hora, etc.... 7 år gammal. Detta tog jag upp med läraren för jag ansåg det vara helt fel att barnen tillåts sådant språk i skolan. Hennes svar var att barnen inte vet vad det betyder, och att de faktiskt inte får säga så i skolan, men att de säkert hört det hemifrån, och min son kan i alla fall skatta sig lycklig som har en mamma som kan förklara vad det betyder. Jag tyckte det var en dålig ursäkt.

En gång berättade min son att en kille i klassen hade sagt att han ville att min son skulle hänga sig i ett rep. Jag var jättearg och följde med honom till skolan och tog upp det med läraren som sa att killen i fråga inte visste vad ordet hänga var för nåt. Utan att han nog hade menat att min son skulle hänga upp sin jacka. (I ett rep?)

Trots sitt nya språkbruk som han hade lärt sig på vår fina multikulturella skola, hade min son mycket svårt för läsning, så fröken kallade mig till ett möte med en specialpedagog inblandad. Det nya som kom fram var att min son och fem andra barn som hade svårt för svenska skulle sitta i ett enskilt rum ett par dar i veckan och träna tillsammans. Jag blev mycket upprörd och frågade hur i h-e det går ihop när de barnen knappt kan prata svenska och min son kan prata -men har svårt för läsningen. Deras svar var mer eller mindre tystnad, men att min son kan bidra till deras språkliga utveckling. (Kan man komma på en enda positiv sak för en som har svårt att läsa att sitta med i det rummet? Jag kan i alla fall inte det)

En dag kom min son hem och var arg. Nästan alla i klassen hade varit lediga den dagen, men han var minsann tvungen att gå dit. Varför, undrade jag. Hade jag missat något? Det är bajram, svarade min son. Hade aldrig hört det förut, men konstaterade efter kollande på internet att, ja det är en muslimsk högtid. Jag minns att jag blev så förvånad för jag hade aldrig någonsin hört talas om det innan. Tiden gick med små berättelser från min son om vad som pågick, hur barnen retade honom för han var svensk och dum, bråk mellan muslimer och icke-muslimer (som jag själv hörde), läraren som inte agerade och min son som enbart motvilligt gick till skolan. Blåmärken på kroppen titt som tätt, men aldrig att skolan hade sett någonting alls.

När vi hade utvecklingssamtal tyckte hans lärare att han pga sina svårigheter borde ha en assistent egentligen, en som hjälper till även med det sociala, "men pga vart vi bor och vilka resurser som finns kommer det inte ske eftersom han inte anses ha problem med att prata det svenska språket och förstå det." Det var vad han sa till mig. Han tyckte återigen att vi ska se det positivt, för det finns barn som har svårare förutsättningar med språket än min son. Till exempel alla andra barn i klassen, och menade på att min son i alla fall får höra svenska hemma. Det verkade vara det allt gick ut på. Jag bad ändå honom upprepa det han sagt angående assistent på nästa möte med rektor, och de andra som brukade vara med. Vilket han självklart inte gjorde. Det talades enbart om framsteg med min son. Framsteg som verkligen inte märktes hemma.

Vid påsken kom han hem och började prata om mohammed och jesus i samma mening. Då blev jag upprörd då med. Har dom multikulturell religionskunskap i ettan numera? I nästa mening sa han att han ska bli muslim, för då får han äta kyckling istället för äcklig korv i skolan. Det borde väl han få göra ändå, om dom har valfrihet? Borde inte alla barnen ha det då med? Nu har jag tagit en del saker som hänt, men det finns så mycket mer. Detta var bara i första klass. Tyvärr har det fortsatt även denna termin. Barnen hotar varandra, säger att muslimer är bäst, och för de som inte håller med blir de en smäll på kinden. Detta har min son berättat för mig. Jag har varit i kontakt med socialtjänsten för jag anser inte att min son blir det minsta hjälpt, men de gör inte ett jota. Mina tankar går till alla dessa utredningar som görs, varför görs dem när ingenting händer eller läses ändå? Som t ex detta med skrivning, pga sin motoriksvårighet kan min son knappt hålla en penna i handen. I utredningen står det klart och tydligt att han behöver extra hjälpmedel till det. På senaste utvecklingssamtalet sa läraren att de ställer inga krav på hans skrivutveckling pga att han har svårt med pennan. Med andra ord, ingenting görs.

Man pratar om att förbättra saker och ting inom skolan, själv ser jag bara försämring. När det nu är plikt att ta mina barn till skolan måste jag se till att barnen har det bra. Jag önskar att jag kunde ha min son hemma egentligen pga det som pågår i skolan. Allt är inte dåligt, men då jag utan att överdriva säger att de svenska barnen är i minoritet på denna skola, borde även han prioriteras på det bästa vis för honom. En dag kanske han får nog och slår tillbaka rejält, säger elaka saker tillbaka och då vet jag ju vem som kommer bli anklagad för det - hans ”rasistiska” mamma.

Jag anser att man idag använder ordet rasist utan att tänka sig för. Är man verkligen en rasist för att man ser hur andra barn från andra länder prioriteras, medans ens egna barn används som en slags lärare, medans de verkligen behöver hjälp på andra håll? Jag har ansett mig vara väldigt öppen för denna skola, för jag trodde verkligen att även min son skulle få sitt stöd i skolan, men jag anser mig vara så överkörd och faktiskt letar jag efter en annan skola nu. Tyvärr ser det nog likadant ut i skolorna här runtomkring. Hur ska det sluta när barnen är vår framtid, de som ska ta hand om landet när vi bli gamla när de redan nu blir nedtryckta för att de kommer från landet de bor i? Hela samhället har blivit snett och man ska bara tvingas titta på, vara tyst och acceptera Det Nya Sverige!

Upprörd förälder