Vår dag idag

Idag är dagen då vi ska glädjas åt vårt land som vårt folk skapat. Innerst inne vet vi att det är så, men våra politiker och fulmedia har försökt att göra nationaldagen till internationaldagen då vi firar allt annat än det svenska ursprung som förenar oss. Jag lyssnar inte så mycket till dessa pekpinnar och därför är nationaldagen vad det ska vara för mig.

Idag är det många Rakryggadläsare som tänker samma tankar som mig, förmodar jag. Den enda dagen man får hålla fanan högt utan att bli kallad extremist (sport-evenemang borträknade). Men etablissemanget vill helst att vi ska fira en slags amerikansk nationaldag där man firar medborgerliga rättigheter, entreprenörsanda och dylikt. Inte identitet och historia.

Och om jag ska vara personlig skänker jag en tanke till en av mina förfäder, Staffan Olsson, som var pikenerare i Karl XII:s armé. Att vara pikenerare innebar att man var de första att hälsa fiendekavalleriet välkommen till närstrid med karolinerna. Han dog i Ryssland i strid mot ryssarna, en av de tre angriparna, som Sverige slogs mot då. Med detta i åtanke, att många svenskar dog i många krig för att försvara vårt land och bevara vår självständighet, är det beklämmande att se ”våra” politiker idag säga att Sverige är allas land. Inte svenskarnas. Vad var det då för vits att så många av våra ättlingar dog i försvaret av landet?

Det är också magstarkt att man idag delar ut medborgarskap som om det vore medlemskap i Fantomenklubben. De som idag får medborgarskap - utan att för den delen säga nåt ont om dom - har inget gemensamt med våra förfäder, vår historia, uppoffringarna och de tårar, svett och blod som offrats i hundratals och tusentals år för att vi ska få vara de vi är.

Sverige, som enda land på jorden, är svenskarnas land. Denna lilla plätt är det inte mycket begärt att vi får ha i fred. Länge leve svenskarna!